Syftet med dokumentationen är att få en fördjupad bild av hur arbetsvillkoren och arbetsförhållandena kan se ut för människor som arbetar som matbud för olika gigföretag i Sverige.

Kortfattat kan gigekonomi beskrivas som korta uppdrag som förmedlas via en app. Flera olika branscher har valt att organisera arbete enligt den modellen. Ibland är en ”giggare” anställd hos ett företag, ibland ses hen som egenanställd. I vissa fall får arbetstagaren en timlön, i andra fall får hen enbart betalt för utfört uppdrag. De flesta gigföretagen i Sverige har inte kollektivavtal.

Arbetets museum har intervjuat nio personer som arbetar eller har arbetat som matbud. Här kan du ta del av ett urval av deras berättelser.

Lyssna på Nick, del 1

I believe that nobody is perfect in anything. And… And sometimes I met customers that was so, so nice. And I met customers that was so rude. And some customers that could understand the situation, and some that couldn’t understand. They did not care about it, all they wanted was their food…

Inläst av Nick

Läs berättelsen

I believe that nobody is perfect in anything. And… And sometimes I met customers that was so, so nice. And I met customers that was so rude. And some customers that could understand the situation, and some that couldn’t understand. They did not care about it, all they wanted was their food.

Because one time it was snowing, like it was too, too cold and the snow was a lot and I was on the bicycle. Eh, I’m gonna first tell you the good side of it, the positive customers, and I got five different pizzas, they went to a family. At Norr, no, no, no, Linköpingsvägen. And eh, the snow was almost like here it was really really really snowing and very cold and that night I didn’t have gloves with me, I, I’d lost my gloves. But I would just like ride my bicycle and put one hand in my, my jacket then, like, go on and ride my bike until this one is too cold and I, I’d change like this, you know [shows how he put one hand inside the sleeve of the jacket and the other one on the bicycles handlebar] because I used to put my phone on my, on my bicycle like this, so I could see the address [inaudible] to touch it.

And when I reached the customer, the lady opened and she was like, “How did you get here?”, I was like “On a bicycle”, she like “What?! Oh my god, it’s too, too windy, the snow is, I mean, it’s too cold and the snow is [inaudible], oh, we are lazy people here just ordering food and” and I was like “No, you’re not lazy. This is my job. I was paid, I’m paid to do this”. She felt so sorry for me! She was so kind. She was like “Oh, I’m so sorry”, like, no, you don’t have to be sorry because when I signed a contract with the company, I signed, when we talked about the weather, whether the weather’s good or bad. So, she was like “Oh yeah, but, yeah but, I think, no, no” and then the husband also came out and the kids and, and the pizzas were really warm. And they were happy and then she, when I was to leave she was like “Wait a minute!” and she went into the house and she took out 100 crowns and she gave it to me. As a tip. And I was like, oh. This was worth it.

Lyssna på Nick, del 2

But one time, it’s a scenario I’m gonna tell you that I forgot to tell you, my phone blacked out. And, I was like three mins, two minutes to the address. And I thought my battery was gonna get me there. The phone died…

Inläst av Nick

Läs berättelsen

But one time, it’s a scenario I’m gonna tell you that I forgot to tell you, my phone blacked out. And, I was like three mins, two minutes to the address. And I thought my battery was gonna get me there. The phone died. That was a really, really, really sad situation for me. It was in the night. It was around eight to nine. And there was in these villa places, expensive houses. But the address was just around that area. But I had to get the address through my phone.

So it was like, what, I don’t have a charger, I don’t have a power bank, I was like “What can I do now?”. Situation become a bit complicated for me. But I took a very strong breath and I was like, I’m just gonna ring a bell at someone’s house. And I would just tell them the truth. And I went. This beautiful house. And I pressed the bell. And they opened. It was like okay. “Can we help you?” I was like “Yeah”. But they saw the bag. Probably they, they knew the whole idea because maybe they had received food before there. I told them actually I, “I’m delivering food to, to one of your neighbors here, but unfortunately my phone has blacked out. And the address is here [points to the phone]. I don’t know how to charge it, I don’t know where to charge it.” But even if a get two bars or even one bar, or I just put in the charger and I just look at the address.

The gentleman and the wife were so kind, the were like “No it’s okay, come in”, they’re kind of like “Yeah, it’s okay”, they had the charger already. Put it like “Oh, so you’re delivering food, that’s nice, yeah we see guys with those blue bags, we don’t know what they do and” like “Yeah we usually bring food to the addresses, some customers don’t wanna go to the restaurants and we are, we are like Superman, we just [swoshing sound] we’re just here, just order and we just ride to you”, they’re like “Okay cool!”

Sometimes I would make fun out of the whole thing you know and, and just make people laugh and “yeah, so”, it’s like the Ghostbuster’s movie, you know, like when you’re like, the ghosts are coming, who you gonna call – the Ghostbusters. So I would say “Okay, if you want food and you’re hungry – who are you gonna call? Wolt”. “I would just right there at the door”, I would just make those funny jokes and stuff and they would laugh and, so we started talking for like two minutes, it was an, an elderly couple. And they’re like “Yeah, yeah”, the battery actually got, I got some, some battery and, and they said “Yeah yeah that’s our neighbor just two houses from here”, and they knew even the guy! And they’re like “No it’s okay, let’s just call him on our phone and”, and they called the guy, the guy came and picked up the food from the house and… So that was a funny thing as well and, I got saved that day. Yeah and it was actually my last order that night. Yeah. So…

These guys were really so kind, I thought maybe I was gonna be like… shushed away or something or… It’s night, in this, this neighborhood, white neighborhood and you’re a black dude and, you ring a bell at someone’s door, someone’s open and goes like “Okay. You’re the last person I expected at my door so what are you doing here man”, it was like… So anyway, it was really a really good thing, I didn’t, I didn’t see what I expected. I just saw love.

Lyssna på Jesper, del 1

Man hade ju med sig utrustningen hem, så att, eh, det var bara att man hade ett pass, och sen fick man en påminnelse alltid av appen. Så den kväkte till, med ett skränande ljud, som den alltid gjorde…

Inläst av Jesper

Läs berättelsen

Man hade ju med sig utrustningen hem, så att, eh, det var bara att man hade ett pass, och sen fick man en påminnelse alltid av appen. Så den kväkte till, med ett skränande ljud, som den alltid gjorde. Och så var det där, eh, det påminde alltid en halvtimme innan. Och sen så, var det och ta på sig grejerna och cykla in till stan. Och sen, påbörjar man sitt pass, eh, måste man cykla till en viss punkt, eh, Dragarbrunnsgatan, och där, får man liksom kontakt med deras, nät på nåt sätt. Och så loggar man in. Om det krånglade så, om man, om man inte, man fick ju vara där i god tid för det kunde krångla ibland. Och då fick man genast liksom, var är du nånstans och sådär.

Men då så loggar man in och så får man ganska snabbt ofta sin första beställning. Eh, och beställningarna kom ganska löpande, det var, inte så många dar med dödtid utan, man får en beställning, man ska åka till en viss restaurang, och när man kommer dit så, får man vänta lite, och sen tar man emot maten och när man, då, kan man bekräfta att man tagit emot maten, och, och då får man upp, var, kunden bor nånstans. Och lite portkod kanske och såna där saker.

Och så cyklar man dit, och lämnar av maten, och så, åker man in mot centrum där de flesta restaurangerna är, och hoppas att man inte blir liksom haffad av nån, restaurang ute i, eh, längre ut. Eh, utan att man hinner ta sig in innan nästa beställning kommer. Eh, för man vill helst få en beställning inne i centrum, för då, eh… Ja, det är lite trevligare miljö, men sen så… cyklar man också lite, kortare sträckor och sådär.

Annars är det mycket byggarbetsplatser och sånt, om man kommer längre ut och lite mindre, vad ska man säga, lite ogästvänligare miljö. Så det, man kan ofta fastna vid nåt McDonalds som, som är längre ut i stan. Men det gällde, man kände alltid lite sådär att, det gällde och skynda sig, för att om man, om man stannar nånstans så frågar de direkt varför man står stilla. Eh, och om restaurangen är lite långsam så kan de börja undra också, vad som, vad som händer.

Lyssna på Jesper, del 2

Jo man känner, man känner ju lite sådär, när det är väldigt styrt av, av, eh, maskineriet, alltså mobilen sådär, då känner, man känner ju ganska mycket att man är liksom ett kugghjul sådär…

Inläst av Jesper

Läs berättelsen

Jo man känner, man känner ju lite sådär, när det är väldigt styrt av, av, eh, maskineriet, alltså mobilen sådär, då känner, man känner ju ganska mycket att man är liksom ett kugghjul sådär. Det är ju inte så mycket ens liksom eh… mänskliga, jag vet inte, förmågor som liksom i många andra jobb, som förskolevikarie till exempel så är det ju väldigt mycket ens liksom mänskliga förmågor som är viktiga. Här är det ju mer… Eh, eh att man liksom, är en förlängd arm av det här liksom, man behöver liksom inte tänka så mycket. Det är bara du, ”Du ska göra det, du ska göra det”. Det är inte så… Kreativt. Eller socialt, utan… Ja, det är ju väldigt styrt av tekniken.

Lyssna på Elina, del 1

It is more like a question from vegetarians…

Inläst av Elina

Läs berättelsen

It is more like a question from vegetarians. Can we stop eating meat? Yeah we can stop but the others will be continue eating but, I know, I can’t really tell that, on the bike courier, yes, sometimes I feel this like, ah, exploration of labors. They don’t really pay out enough. But it is more about me, if I don’t like this job then why do I continue? Well I can not find a new job of course but…

Lyssna på Elina, del 2

And eh, during the first months I lived here I had some kind of financial problems, I was looking for a job…

Inläst av Elina

Läs berättelsen

And eh, during the first months I lived here I had some kind of financial problems, I was looking for a job. And it was like terribly hard to enter the Swedish market without knowing Swedish language and I was trying almost any kind of the job and this courier advertisement, I don’t know where did actually saw it, on website or social media. I, eh, registered, applied for that and got feedback from them that they want to do some, eh, online sessions. They were just introducing the company and all the works. And eh, I was expecting more of like a job interview or something but it was nothing like that. It was a Zoom meeting and there was another guy just explaining what they do, what is, and eh, he was just talking about the overall picture of their company. And it was about an hour, and that was all. And afterward they send an email asking for our documents and when I send back they send us the contract. And everything was digitally, I have never seen anyone from the company.

Papperslös är den som lever i ett land utan uppehållstillstånd eller arbetstillstånd. Uppskattningsvis lever 30 000–50 000 personer i papperslöshet i Sverige. Vissa har valt att stanna efter avslag om asylansökan, andra har kommit för att arbeta en kortare eller längre tid och försöka skapa sig ett bättre liv. Även vissa EU-migranter med olika former av tillstånd att vistas och arbeta här som lever i en utsatt situation kan räknas till gruppen.

Här kan du lyssna på korta utdrag från tre intervjuer, dels två personer som arbetat som papperslösa (deras namn är utbytta) dels en person som arbetar med papperslösa och deras rättigheter. Projektet har även resulterat i en magisteruppsats vid Södertörns högskola.

Lyssna på Jared

De tänkte att vi är slav. De pratade: Varför du gör så, kämpa! Annars du får inga pengar, annars du får sitta hemma. Du har inga pengar, vi vet att ni har inga pengar för mat, ni är papperslösa…

Inläst av Jared

Läs berättelsen

De tänkte att vi är slav. De pratade: Varför du gör så, kämpa! Annars du får inga pengar, annars du får sitta hemma. Du har inga pengar, vi vet att ni har inga pengar för mat, ni är papperslösa.

Jag sökte asyl här i Sverige och det tog mer än ett år som jag fick sista beskedet. De sa nej och du får åka tillbaka till Afghanistan. Om du gör inte det, du får inga pengar och du får ingen bostad.

Det var svårt att hitta något jobb. Det var pizzerian, och två affärer också. Men när jag var där och vi hade svårt jobb, de pratade hårt. De brukade hämta mat med lastbilen, och vi bar kartonger. Vi jobbade tio, tolv timmar och sen vi fick hundrafemtio-lapp på kvällen. Men det var svårt att jobba så här. Jag visste att jag har inga papper och det är väldigt svårt, det kommer att de ringa till polis och det blir ett stort problem, Jag tänkte såhär, okej jag måste klara den här situationen och jag får inte tänka på bråk. Det var så.

Men jag fick jobb hemma hos svensk människa, att klippa gräs och klippa träd och fick bra betalt. Men det var väldigt konstigt, jag kan inte jobba långsamt. På den pizzerian och affären, de sa kämpa, kämpa, kämpa, kämpa och de tänkte att vi är slav. Men när jag jobbade på den andra platsen som var svensk, varje timma de sa nej du behöver inte kämpa. Sitt du får ta en paus, du får ta en kaffe. Du får ta en kopp kaffe nu.

Ja, innan jag fått uppehållstillstånd, aldrig att jag tänker på framtiden, alltid jag tänker på dagen som jag hade. Hur jag kan klara mig den här dagen och såhär. Det var ingen plats för framtiden, att jag ska tänka på den också. Vi var väldigt rädd för polisen, vi visste att om de hittar oss de skickar tillbaka oss till Afghanistan. Ofta jag tänkte att polisen när de såg oss på gatan, de började kolla såhär. Ibland jag tänkte de har min bild och de kollar, åh han är papperslös och de ska ta mig. Och jag var rädd. Åh hela tiden jag var såhär, när jag var i Iran, när jag var flykting, i Sverige jag var såhär. Men nu, det blir inte såhär. Jag är fri nu.

Och de säger att innan du fick uppehållstillstånd, du ser ut lite trasig. Du var ledsen. Men nu jag ska fortsätta och jag är glad. Och de säger också du ser ut glad och du skrattar och du ler. Du har lek alltid i munnen.

Lyssna på Sara

Det är samma som ett fängelse. Man går ut rädd för polisen, man kommer till arbetet man är rädd. Och sedan hemma. Man blir galen, kan inte leva så här…

Inläst av Sara

Läs berättelsen

Det är samma som ett fängelse. Man går ut rädd för polisen, man kommer till arbetet man är rädd. Och sedan hemma. Man blir galen, kan inte leva så här.

Jag hade ingen möjlighet att på annat sätt att i Mongoliet tjäna pengar. Men jag kunde inte ta med mitt barn. Jag tänkte att jag kommer om 2–3 år, jag kommer med massor med pengar. Jag visste inte att jag skulle vara borta från henne så länge. Så, jag kom till Sverige. Första mötet var en små, trång lägenhet där många folk bodde. Alla nästan arbetslösa, de verkade ha jobbigt. Du vet, här kommer man blir helt annan specialist. Där jobbade som lärare, jurist, ekonom. Kommer hit; städare, tvättare, strykare. Man måste, man behöver pengar och kan inte återvända till landet.

Sedan jag hittade ett jobb via en bekant här. Ett restaurangjobb. Där brukade det jobba många mongoler. Jag tjänade så lite pengar, de räknade per timme tror jag 50 kronor. Det var inte så bra. Också den här arbetsgivaren, han verkade gilla kvinnor. Han började visa att han var intresserad av mig och började erbjuda någonting till exempel, ska jag betala du ska ligga med mig. Då jag tänkte bara, nej!

Sedan jag plötsligt fick ett andra jobb. Jag började jobba som tvättare. Deras egna anställda, de som var fast anställda, de var lediga på helgerna. Så vi som papperslösa jobbade bara på söndagarna. Sedan jobbade jag ganska länge där som extrapersonal. Det var så svårt, hela tiden jag tänkte på min dotter, jag saknade. Men jag kan inte, jag måste.

Papperslös jag bott här fem år. Första 2–3 år hur mycket som helst jobbade. Nu jag orkar inte ens. Man blir lätt stressad, man påverkas psykiskt. Nu tre år med papper. Även om man vet nu sina rättigheter är det svårt att våga säga nej. Jag jobbar nästan alla röda dagar. Jag aldrig vågar säga nej, jag vill vara hemma ledig.

Men, jag hade tur, inte så många har sådan tur som jag hade. Mina föräldrar är idag här och mina två döttrar.

Lyssna på Sten-Erik – arbetar på fackligt center för papperslösa

Fackligt center för papperslösa är en ideell förening bildad av LO och TCO tillsammans med fackföreningar inom LO, TCO och Saco. Syftet är att hindra att papperslösa och asylsökande utnyttjas på arbetsmarknaden och att ge hjälp till dem som råkar illa ut. Personer som blivit diskriminerade av arbetsgivare kan kontakta centret för att få veta mer om sina rättigheter och eventuellt få hjälp av något fackförbund att driva ärendet mot arbetsgivaren.

Läs mer om Fackligt center för papperslösa: fcfp.se

Inläst av Sten-Erik

Läs berättelsen

Det är ju stukade människor som varit med om ganska hemska och traumatiska historier, men som är fantastiska. Att de överhuvudtaget håller sig över vattenytan alltså… Då handlar det om berättelser vi får höra, ärenden som vi kallar det när vi sammanfattar det och lämnar över till det fackförbund som tecknar avtal i den branschen. Där handlar det om att de har fått inget eller mycket lite betalt för sitt arbete. Och ett arbete som vi i de flesta fall får gå tillbaka till före kriget, alltså långt tillbaka i tiden. Man har fått jobba i princip varje dag, arla till särla kan man säga, morgon till kväll alltså. Ja, det är hårt utnyttjade människor, jävligt tufft utnyttjade människor.

Unga utforskar pengar och hållbarhet

Pengar! riktar sig till ungdomar på högstadiet och gymnasiet samt unga vuxna på högskolor och universitet. Utställningen har flera kopplingar till kursplanerna för högstadiet och gymnasiet. Med utställningen vill vi väcka tankar om vad pengar är. Om hur vår relation till pengar och hållbarhet ser ut idag och kan se ut i framtiden.

Vi hoppas att ni som besöker utställningen blir inspirerade och själva vill utforska frågor kring pengar och hållbarhet. Föder klimatkrisen och pandemin en vilja att ställa om till ett mer hållbart samhälle? Och vad är det för yrken, normer och värderingar som behövs i omställningen?

Projektet Pengar! har hittills engagerat omkring 600 unga i åldrarna 14–26 år. Utifrån ett filosofiskt perspektiv och i dialog med vår samtid har de skapat konst, film, poddar och musik runt om i Sverige. Resultatet möter du i utställningen.

Välkomna att bidra till samtalet!

Turnéplan

Pengar! går nu ut på turné i landet. Vill du boka utställningen till din stad/region? Kontakta utstallning@arbetetsmuseum.se. Turnéplanen är som följer:

• Regionmuseet Kristianstad, 16/9 2023–7/1 2024
• Försvarsmuseum Boden, 22/1 2024–30/7 2024
• Vallentuna kulturhus 12/10 2024 – 19/1 2025

Lärarmaterial

Pengar! har flera kopplingar till kursplanerna för högstadiet och gymnasiet. Utställningen kan upplevas på egen hand eller med guidning av en pedagog. Med utställningen följer en pedagogisk guide och annat material för lärare.

Sök bland verken och skapa själva

Till utställningen Pengar! finns en digital plattform, www.projektpengar.se, där ni kan söka bland alla de verk som skapats i projektet. Din klass kan också vara med och skapa bidrag till plattformen! Kontakta oss så hjälper vi er.

Utställningen Pengar! är producerad av Arbetets museum och finansieras av Allmänna Arvsfonden. Delprojektet ”Pengar! – När kriser föder visioner” genomförs med stöd av Swedbank genom Sparbanksstiftelsen Alfa. Projektet mynnar även ut i en digital plattform och en hållbarhetsfond, som är under uppbyggnad.

En rad samarbetspartners deltar i projektet: Sensus studieförbund, Unga Hörselskadade, Fältbiologerna, KKV, Swedbank, Ekobanken, Teater K, Konstnärernas kollektiv verkstad, Institutionen för konst kultur och kommunikation i Malmö, Hupax, Changemakers Education och Stiftelsen jiddra inte. Stockholm Environment Institute har tidigare bidragit till projektet.

Utställningen visades på Arbetets museum 26 april–13 november 2022 och turnerar nu runt.

Detaljer från utställningen

Foto: Peter Holgersson & Ida Rådegård

”Jag tror inte att man tänker så mycket på att det är en person bakom appen liksom.”

”Gig – personen bakom appen” har slutat visas på plats på museet, men den finns kvar som digital utställning här.

I utställningen Gig – personen bakom appen får vi i text och bild följa personer som arbetar som matbud i den så kallade gigekonomin. Arbetets museum har i sin dokumentation intervjuat nio personer i Norrköping och Uppsala som är eller har varit matbud. I utställningen får vi höra matbudens egna röster i såväl korta som långa citat, ackompanjerade av fotografen Kevin Changs bilder från Norrköping, Uppsala och Stockholm.

Om gigekonomi

Gigekonomi består av flera olika branscher där Arbetets museum valt att undersöka just matbud. Sammanfattningsvis kan gigarbete beskrivas som korta uppdrag som förmedlas via en app. Ibland är personen som utför arbete anställd hos ett företag, ibland ses hen som egenanställd. I vissa fall får arbetstagaren en timlön, i andra fall får hen enbart betalt för utfört uppdrag. De flesta gigföretagen i Sverige har inte kollektivavtal. Positiva aspekter som lyfts fram är att det är ett flexibelt jobb som är enkelt att både få och utföra. Bland de negativa aspekterna kan nämnas osäkra arbetsvillkor, riskfyllda arbetssituationer och otydlighet kring arbetsgivaransvar.

Ljud i utställningen

• Östgötateatern tolkar intervjucitat från gigarbetare.
• Skådespelare från Östgötateatern, inläsning citat: Karl Sanner, Marika Strand, Agnes Matsdotter

Om Kevin Chang

---

Kevin Chang är utbildad på Nordens Fotoskola Biskops-Arnö. Han tog emot PFK:s stipendium “Årets Rookie” 2019. Under åren 2018 och 2020 visades Kevin Changs bilder på Arbetets museums Dokumentärfotosalong.

Sofia Bel Habib

Detaljer från utställningen

Kevin Chang

”Bernt-Ola sa någon gång att den svenska tanten var utrotningshotad. Nu kan en 85-åring vara lika modern som en 35-åring, har samma typ av kläder och så vidare. I tanten finns någon slags kulturhistoria, bilden berättar något om den tid som flytt och jag har märkt att mina vänner som fått se bilderna blir lyriska och börjar associera till släktingar och minnen när de ser dessa bilder.”

Ulrika Sparre, Bernt-Ola Falcks änka

Tantens värld var hemmet och familjen, och därmed har hon traditionellt ofta både osynliggjorts och hånats. Men med tiden har tanten kommit att få revansch. Idag vill vi ta fram vår inre tant och hennes ideal har blivit något eftersträvansvärt.

Under våren 2023 visar Arbetets museum utställningen Tanter! av framlidne fotografen Bernt-Ola Falck. En serie aldrig tidigare visade bilder, som med både humor och värme porträtterar en hel bukett av underbara tanter.

”Vi är stolta och glada över att Bernt-Ola Falcks tanter premiärvisas just hos oss på Arbetets museum. Utställningen är i gott sällskap här i Strykjärnet, som ju från början var en textilfabrik där främst kvinnor arbetade. Här står Susanna Arwins staty Den svenska tanten och blickar mot museet, ett konstverk som sedan 1995 även finns representerat som vepa på våning fyra på museet. Och i museets trapphus finns vår utställning om textilarbetaren Alva Carlsson, som berättar om hur det var att arbeta i huset under textileran.”

Niklas Cserhalmi, museidirektör

Om Bernt-Ola Falck

---

Bernt-Ola Falck (1962–2006) arbetade många år som pressfotograf, bl.a. för Östgöta-Correspondenten i Linköping, där han sedermera också blev bildchef. Vid sidan av bildjournalistiken gjorde han en rad egna projekt och producerade flera fotoböcker och utställningar.

Detaljer från utställningen

Foto: Bernt-Ola Falck

Fotografen Daniel Nilssons bilder av de hemmakontor som poppade upp i Sverige, som ett resultat av de nedstängningar som följde i pandemins spår, visar hur annorlunda arbetslivet blev för många av oss.

Plötsligt tog vi med oss vårt jobb hem och tvingades – via nya tekniska bekantskaper som Teams och zoom – att bjuda in kollegor till våra stökiga tvättstugor, källare och förråd.  I kök där disk växt på hög har vi haft löneförhandlingar. I hobbyrum där träningskläder hängt på tork har vi haft mysiga eftermiddagsfikan. I obäddade sovrum har vi haft styrelsemöten.

Längs vägen har vi bevittnat en av de största arbetslivsförändringarna i modern tid, en förändring som kommer att ta plats på en historisk tidslinje.

Det är i ljuset av detta som Daniel Nilssons fotografier av hemmakontor bör betraktas. Som ett paradigmskifte, där kontor och arbetsplats inne i överbefolkade städer inte längre är självklara nödvändigheter – och där människan gör sitt bästa för att finna sin roll i en ny tid.

Bilderna har refererats till som en unik samtidsdokumentation och uppmärksammats både i Sverige och utomlands.

Utställningen Hemmakontor visas på Arbetets museum under perioden 27 maj–3 september 2023. Utställningen visas i samarbete med TCO.

Om Daniel Nilsson

---

Daniel Nilsson (f. 1978) är bildjournalist bosatt i Malmö. Han arbetar främst för dagstidningar och magasin och hans bilder kännetecknas ofta av tydliga inslag av underfundig humor och vardagsrealism.

Nilsson är flerfaldigt prisbelönt i Sverige och internationellt för sina bilder och reportage. År 2022 mottog han det prestigefyllda Lars Tunbjörkpriset med motiveringen ”hans unika tidsdokument Hemmakontor är kronan på verket i en dokumentärfotografisk gärning som genomsyras av humor och skärpa”.

Hemmakontor-projektet utsågs till Årets Vardagslivsreportage 2021 i Årets bild och har fått stor uppmärksamhet i Sverige och internationellt.

Foto: Emil Malmborg

Detaljer från utställningen

Foto: Daniel Nilsson

”Det finns en eftertänksamhet i det långsamma. Det sätter sig på tvären mot samtiden, som är snabb och lönsam och produktiv. Det finns knappt något så långsamt och olönsamt som att brodera, därför blir det arbetet också det finaste jag vet, något ovärderbart, något som faller utanför systemen. Det blir en protest, en omsorg.”

Lotta Sjöberg

Nyhetsflashar är en stor inspirationskänsla i Lotta Sjöbergs arbete med broderi. Snabba och flyktiga utgör de en stark kontrast till hennes hantverk som är både långsamt och konkret. Resultatet av mötet blir politiskt kommenterande broderier, som ett slags dagsverser.

Lotta Sjöberg är tecknare och illustratör och har både den tecknade och broderade bilden som medium. Ämnen som hon återvänder till är psykisk ohälsa, moderskapet, kvinnorollen och kvinnokroppen i förfall, klädindustrins exploatering och kommersialisering och nedvärderade kvinnliga hantverk som make-up och broderi.

Långsamhet som metod

Lottas arbete med broderi och virkning blir ett slags motsats till det snabba tecknandet, där hon ibland upplever att hon måste sakta ner för att verkligen lära känna sina karaktärer. Ta hand om dem, låta dem vara fysiska och trassla och skrynkla sig. Men med broderiet blir det något annat.

”Det börjar ofta med att jag broderar ett ansikte, som nästan alltid blir uppgivet eller bekymrat. Det bara blir så, det är som att fingrarna inte kan göra nåt glatt. Ofta vet jag inte vad fortsättningen ska vara, men eftersom broderandet är så långsamt, så finns det massor av tid längs vägen att komma på idéer eller ordlekar. Jag litar alltid på att hjärnan ska hitta på något, och det gör den.”

I brännpunkten mellan serier och textilt hantverk

Comics craftivism är ett nytt namn på en genre som rör sig någonstans mellan serietecknande och den växande craftivism-rörelsen, där garngrafitti, broderade budskap på stan och stickade kläder på skulpturer används som ett sätt att ge värme, liv, färg och budskap i det offentliga rummet. Bildforum som Instagram hjälper till att sprida denna konstform över världen i en sorts aktivistisk anda. Det blir ett alternativ till massproduktion: ett enda broderi kan spridas över hela världen med sitt budskap, helt utan ekonomiska intressen.

Detaljer från utställningen

Foto/illustration: Lotta Sjöberg

”Jag heter Alva och är född 1909 i Furingstad på Vikbolandet. I 35 år var jag rullerska på femte våningen här i Strykjärnet. Nu är jag pensionär sen länge. Men jag vaknar fortfarande klockan fyra på morgonen och tror att det är dags att gå till jobbet.”

Alva Carlsson, rullerska i Strykjärnet

”Jag ville aldrig bli hemmafru. Gud, nej. Fick jag välja skulle jag inte vara hemma nu heller. Jag tyckte om att jobba.”

Alva föddes 1909 i en fattig familj på Vikbolandet. Som 16-åring flyttade hon in till staden för att börja arbeta på Strykjärnet. Vad var det för arbete som mötte henne? Vad var det för miljö hon lämnade?

”Att få det bra var mitt mål. Att kunna försörja mig. Att slippa svälta. Det gav jag mig tjyven på.”

Rullerskan – yrket som försvann

Som rullerska var det Alvas uppgift att rulla garn från mindre spolar till större koner och ta bort klunsar och ojämnheter. Hennes avdelning var den som kom att rationaliseras hårdast. Efter andra världskriget köpte företaget automatrullmaskiner. Vid en sådan maskin kunde en ensam rullerska göra samma jobb som tidigare tjugo rullerskor gjort.

”När fabriken stängdes kändes det som en bit av mig dog. Jag hade varit där så länge, sedan 1927. De pratade om att det gick dåligt, att de kanske skulle vara tvungna att lägga ned. Men att de skulle lägga ned alltihop hade jag aldrig kunnat drömma om.”

Alva arbetade inom textilindustrin ända fram till pensionen.

Om utställningen

Utställningen Historien om Alva är resultatet av en intervju med Alva som Arbetets museum genomförde i projektet Arbetarminnen 1987. Denna första intervju kompletterades med mer information vid några tillfällen under 1991. Berättelsen består av Alvas minnen och upplevelser – så som hon förmedlade dem genom våra möten med henne.

Detaljer från utställningen

Foto: Arbetets museum

”Häromveckan så klämde ett av fruntimren här ett finger så illa att det gick av. Jo, så var det! Hon skulle torka rent en av maskinerna efter sitt skift med trassel som fastnat mellan två kugghjul – och vips så var fingret av. Förmannen, Herr Karlsson, virade om handen med en handduk och tog med henne till lasarettet. Hon är inte tillbaka ännu.”

Vid entrén till varje våningsplan på museet står stora gula trådrullar med filmer om husets historia. Lyssna på berättelserna och följ med på en resa i tid och rum, genom husets olika våningsplan och ett århundrade av historia. Historien berättas ur ett barns perspektiv och passar för alla åldrar. Du kan välja att lyssna på svenska eller engelska.

Du får möta människorna som arbetade här: arkitekten Folke Bensow, Hisspojken Harald och textilarbetarna själva – rullerskor, spolerskor, varperskor och dressare. De pekar ut gömda spår som finns kvar i huset än idag. Vad användes den telefonliknande mackapären i hissen till? Vad är de mystiska fläckarna i taket på våning 3? Och vad är egentligen ”Suckarnas gång”? Här får du svaren.

Gömda spår togs fram i samband med Strykjärnets 100-årsjubileum.

Detaljer från utställningen

Foto: Holmens arkiv

Du har säkert varit med om att ett ljud har väckt minnen som du inte visste att du bar på. Ljud kan också vara en nyckel till en annan tid som hjälper oss att förstå det förflutna. Hur höll vi kontakten med omvärlden och varandra före tv:n, mobiltelefonen och internet? Hur klarade vi hemarbetet utan tvättmaskin och dammsugare? Och hur har symaskinens utveckling bidragit till kvinnors frigörelse? 

I utställningen kan du lyssna på några av de viktiga ljud som bildat soundtrack till arbetsliv och vardag de senaste hundra åren.

Vill du lyssna på fler ljud från det förflutna? Kanske ett ånglok, ett modem eller en demonstration från förr? Arbetets museum har tillsammans med fem andra museer i Europa samlat in ljud som har försvunnit eller är på väg att försvinna. Du hittar alla ljud på sajten Sounds Of Changes.

Arbetslivsmuseerna – Sveriges skattkista

I Magasinet visar vi en liten bråkdel av allt du kan uppleva hos Sveriges många arbetslivsmuseer. Runt om i landet finns omkring 1500 museer som arbetar – ofta ideellt – med att bevara och berätta om Sveriges arbetslivshistoria. 

På arbetslivsmuseerna finns berättelser om människor, deras liv och drömmar och om arbetets vardag men också om maskiner och teknik. De visar upp allt från skira spetsar till stora bruksmiljöer.

I Magasinet presenterar vi varje år vinnarna av Årets Arbetslivsmuseum och Årets Arbetsmyra – två priser som syftar till att lyfta fram och tacka alla som arbetar på arbetslivsmuseer runt om i landet.

Här på vår hemsida och i gratisappen Museiguide kan du söka efter arbetslivsmuseer nära dig. Appen finns i App Store och Google Play. Ladda ner den och upptäck smultronställena runt knuten! Kanske lär du dig nåt nytt om din egen orts historia?

Detaljer från utställningen

Foto: Peter Holgersson