Minnen kring Strykjärnet

1917: Strykjärnet står färdigt

1917 är Strykjärnet färdigbyggt på Laxholmen, mitt i Motala ström. Huset byggdes i armerad betong, den tidens modernaste material. Arkitekten Folke Bensow inspirerades av Laxholmens form och lät bygga en sjuhörning. Den unga arkitekten Bensow hade inte gjort något lika stort tidigare. Med hjälp av den nya tekniken med armerad betong gick det att bygga starkt men ändå luftigt.

De sju våningarna gjorde Holmens Bomullsväveri till Norrköping högsta fabrik. Här vävs bomullstyger fram till 1934. Därefter användes fabriken för olika förberedande moment som tvinning, spolning, rullning, dressning och varpning.  Som mest arbetade här 600 personer. De flesta var kvinnor.

Strykjärnet byggs 1916–1917 i armerad betong. Fotograf okänd.

Alva Carlsson

1927–1962: Kafferaster på fabriken

”Frukost det åt vi på jobbet. Åtta till en kvart över, satt vi på en låda några stycken och prata och drack kaffe. Då stängde vi av maskinerna. Klockan tolv brukade vi dricka en kopp kaffe bara, sen gick vi ju hem halv två. Vi hade ingen lunch. Det var ju så bra för vi var så bra gäng. Vi var ju som en hel familj, var ju aldrig något bråk. Vi var ju ihop och drack kaffe och hade roligt.”

Citat av Alva Carlsson, rullerska i Strykjärnet 1927–1962

1940-tal: Det bästa garnet

”Man lärde sig också vilka lådor man skulle ta som det var bra garn i. Man såg vilka rullar som skulle hålla bättre. Det är klart att det var synd om de som fick de dåliga, men det sa man inget om, det lärde man sig med tiden.”

Citat av Stina Thyrsson, rullerska i Strykjärnet 1942–1944

1934 slutar Strykjärnet att användas för vävning. Istället utförs olika förberedande moment av textilproduktion i fabriken: varpning, tvinning, rullning, spolning och dressning. På 1940-talet köps automatiska rullmaskiner in från Manchester. Maskinerna kallas Abbotmaskiner.

Fotograf okänd. Troligtvis 1950-tal. Två rullerskor.

Fotograf okänd. Rullmaskin.

1935–1941: Arbetsskador vid maskinerna

”Jag skadade mig, jag blev av med fingret. Jo, vi skulle sluta till midsommar. Då ville man torka rent maskinen så att det var snyggt när kompisen kom. Jag gick vid trasslet och torkade, det gick två kugghjul och trasslet åkte in och fingret följde med. Förmannen kom med en handduk och virade om och åkte till lasarettet med mig. Men det gick inte att rädda, det var för mycket krossat.”

Citat av Gurli Hultkrantz, rullerska i Strykjärnet 1935–1941

1936–1962: Bonddräng eller textilarbetare

”Antingen kom man till textilen eller så blev man bonddräng. Jag hamnade i textilen. I början var jag dressbiträde och klisterkokare. Klistret var till för att stärka garnet. Så småningom blev jag dressare. Det var inget man blev i en hast, för det tog ett bra tag att lära sig och det var bara män som arbetade som dressare.”

Citat av en fackklubbsordförande, 1936–1962

Fotograf okänd. Dressare vid sin maskin.

Foto: Rauli Haikonen. I bakgrunden syns Inger Lindberg.

1963–1982: ”Påsen”

1963 hyr företaget Esselte Pac Strykjärnet. Huset får smeknamnet ”Påsen”, eftersom man tillverkar påsar och kuvert där. Flera våningar står dock tomma eller används som lager.

På bilden syns maskinen som kallades 863:an. I denna tillverkades ”self-up”-påsar till affärer och företag. Påsarna kunde vara fodrade eller ofodrade och ha maximalt fyra färger. Vid denna maskin arbetade Rauli Haikonen som maskinställare och Inger Lindberg som maskinbiträde 1973–1982.

1967–1969: En förbjuden industristad

”67–69, då var det här som en förbjuden stad. Det fanns vakter och vaktkurer vid in- och utfarterna och man kunde inte gå in hur som helst. Vid entrén till Strykjärnet var det en port, sen var det låst och den andra porten borta vid Holmentornet där var det en vaktkur.”

Citat av Sven Andersson, skolelev i närheten av industriområdet och senare receptionist på Arbetets museum 1991

Fotograf okänd. Bild från 1920-talet som visar den stängda grinden till området på Laxholmen. Bild från Holmens arkiv.

Foto: Rauli Haikonen

1973–1981: Hjärtligt men tufft

”Min mor jobbade på Laxholmen någon gång på 50-talet som spinnerska. Jag började på Laxholmen 1973 i augusti. Skulle bli maskinställare. Ett trevligt ställe att arbeta på. En aning gammalt och slitet men ändå trevligt att vistas på. Bra arbetskamrater. Jargongen var hjärtlig men tuff ibland, så som det skall vara.”

Citat av Leif Solheim, maskinställare på Esselte Pac i Strykjärnet 1973–1981

1974–1980: Maskinbiträde på ”Påsen”

”Mitt arbete gick ut på att kontrollera och paketera påsarna i kartonger eller säckar. Även hjälpa maskinställare med vissa moment, t.ex. att hålla pappret om den hade gått av, fylla bottenlim, och även avlösa andra vid maskinen om det var möjligt. Vi körde self-up och planpåsar och ganisterpåsar. Dom var både fodrade och icke fodrade i olika storlekar. Från ströbröd till 5 kg vetemjöl. Sjukhuspåsar, ICA o KF:s frys- och grillpåsar, Doggy-hundfoder, potatispåsar mm.”

Citat av Hilkka Öström, maskinbiträde på Esselte Pac 1974-1980

Foto: Rauli Haikonen, maskinställare på Esselte Pac

Övre raden från vänster: Rosita, Hilkka Öström, Britt
Nedre raden från vänster: Inger Lindberg, Kerstin, okänd, Mayola

Fotograf okänd. Holmens arkiv. En grupp människor på stadsförnyelsekonferens i Norrköping 4 juni 1981, som vandrar i industrilandskapet. Till höger på bilden syns Strykjärnet. Byggnaden till vänster är nuvarande Norrköpings stadsmuseum, som öppnade samma år som bilden är tagen, 1981.

1980-tal: Vad händer nu?

1982 flyttar Esselte Pac sin produktion från Strykjärnet. Några av maskinerna säljs till Lönneberga påsfabrik. Vissa av de anställda arbetar vidare inom Esselte Pac men på kuvertfabriken i Ingelstaområdet.

Många fabriker i Norrköpings industriområde står nu tomma och det pågår en debatt om byggnaderna bör rivas eller bevaras. Bildens baksidetext berättar att bilden är från en stadsförnyelsekonferens i Norrköping 4 juni 1981. Mannen i ljus kostym i mitten av bilden är troligen Karl-Erik Wernersson. Wernersson valdes in i kommunfullmäktige 1970 och satt kvar till 1988, bland annat som ordförande i kommunstyrelsen, just vid den tiden då diskussionerna om industrilandskapets vara eller icke vara pågick.

1991: Arbetets museum blir verklighet

Tanken om ett ”Arbetets museum” fanns långt innan det blev verklighet. Omfattande renoveringar av huset och resten av industrilandskapet gjordes under 1980-talet. Bland annat blev strömmen torrlagd under arbetet. Efter många års insatser kunde Arbetets museum till slut öppna 1991.

Strömmen torrlagd vid renovering av Strykjärnet på Laxholmen. Fotograf okänd.