Under perioden 27 februari–15 mars slutförs installationen av vårt nya brandlarm. Vi ber om överseende med eventuella oljud i samband med detta.

Vi skröt om att ha vatten inne!

2009-2011 drev Arbetets museum ett insamlingsprojekt om hushållsarbete och vardagsliv på 1950- och 1960-talen. Genom upprop, intervjuer och skrivarcirklar samlades över tvåhundra berättelser in. 26 av dessa publicerades i museets antologi Vi skröt om att ha vatten inne!

Digitala utställningar

Privat

I boken möts vi av en brytningstid i Sveriges moderna historia, där modernt och omodernt, uppbrott och följsamhet mot tidens ideal varvas om vartannat. Fem av bokens berättelser har även lästs in – du kan lyssna på dem nedan. Boken finns till försäljning i museets butik och på nätbokhandlar.

”Planeten Idyll”: Lyssna på Kärstin, född 1945 i Stockholm


Kärstin med den stora rosetten i håret, 1950. Foto: privat.

Inläst av Kärstin

Läs Kärstins berättelse

Mitt femtiotal var en tid med tydliga gränser. Mellan manligt och kvinnligt, mellan accepterande och ifrågasättande, mellan kärnfamilj och ja, vadå? Det fanns inte något uttalat alternativ till den homogena familjen. Kanske hemmadotter eller ungkarl. Men sedan var det stopp. Mamma, pappa, barn. För mig, som levde på Planeten idyll, var det en far som ror och en mor som är rar. Själv gick jag omkring med en jätterosett, stor som en propeller, i håret. Hemstickad, randig tröja, gjord på restgarner. Livstycke med strumpeband och ribbade strumpor. Mycket som kan ge anledning till klåda. 

Min tio år äldre bror bodde inte med mig på samma planet. Hans första år var fyllda av föräldrarnas dåliga ekonomi, pappas aftonskola och Hermodsbrev. Hans minns den svidande örfilen när han tappade bort lillasyster, han minns kampen för att duga i pappas ögon. Men han minns också den medlande mamman och tog redan då klivet över till hennes planhalva.

Hemmamammorna umgicks friskt

I början av femtiotalet blev Gubbängens förort färdig. Att bo i förort och ta tunnelbana in till stan blev en ny livsstil. Mamma, pappa, min bror och jag bodde i en trerumslägenhet på Cirkelvägen i Gubbängen. Jag var fem år, min bror femton. Han hade eget rum, skulle snart börja som lärling hos en rörmokare och tillhörde nästan de vuxnas värld. Jag var fortfarande i dadda-hink och spade-världen. Jag sov i föräldrarnas rum. I ett sängskåp som hux flux blev en helt annan möbel på dagarna. Mamma läste för mig på kvällen. Aldrig pappa. Hon läste Nalle Lufs eller Pelle Svanslös av Gösta Knutsson. Ibland skrattade hon så att jag knappt hörde vad hon läste. Ofta låg jag och väntade på att hon skulle skratta klart så att vi kunde gå vidare. Jag insåg inte det roliga i en björn utklädd till polis. Historien upprepade sig många år senare när jag läste för min egen dotter. Då hette boken ”Prostens barnbarn” av Eva Bexell.

Hemmamammorna umgicks friskt. Och från min utsikt på Planeten idyll fanns ingen isolering eller tristess. Mamma startade något som hon kallade ”Barnpromenad”. Hon och ett par granntanter gick runt i husen och satte upp lappar. Barn hämtades för promenad till lekparken. Ett par timmar senare lämnades de tillbaka och hemmafruarna hade gjort sig en liten inkomst.

Det fanns många kvinnor i min närhet, ändå var mina tidiga år präglade av manlig auktoritet, manlig makt. Papporna kom från stan till det dukade middagsbordet. Då började ”roliga timmen”. Den världsvana pappan hade alltid något spännande att berätta. Efter måltiden tände han sin pipa och vi bäddades in i ett dimmoln. Passiv rökning var ett helt okänt begrepp. Själva ätandet var inte något jag såg fram emot. Dill- och pepparrotskött var ganska svårforcerade rätter, som krävde mycket tuggande. Jag kämpade på och gömde de sista bitarna i kinderna, för att senare spotta ut dem på toaletten.

Kärnfamiljens symboler

Hemma blev det dukade bordet symbolen för samling och enhet. När mamma hade egna gäster serverades det oftast kaffe och kakor. Och bullar som skulle vara små och trevliga. Min uppgift blev att gå tvärs över gatan och hämta de små bullarna i det frysfack som vi hyrde där. Detta frysfack blev en liten revolution i vårt hem. Det var slut med konserverande och inläggningar. I stället fick mamma tid över nu, när det gick att planera och göra saker i förväg. Nyhetens behag, allt skulle frysas i små kartonger av vaxat hårdpapp. Oj, vad familjen var väl rustad. Kanske blev det den tiden som mamma Ester lade på tillverkning av ryamattor. Också små och trevliga. Det var ett väl brukat ord i vår familj, liten och trevlig. Motsatsen var stor och vulgär. Mamma sydde kaffedukar översållade av blommor i alla färger. Jag kan inte förstå hur hon kunde hålla dem helt fläckfria. Hemsytt, hemlagat, hembakat. Hushållet var en liten producerande enhet med mamma som både chef och utförare. Min bror och jag assisterade någon enstaka gång. Vi var bra på punktinsatser, men egentligen ganska lata. 

Pappa hade vänner som arbetade vid Gustavsbergs porslinsfabrik. Han fick handla porslin billigt och tidigt lärde jag mig vad ”andra sortering” betydde. Jag såg aldrig defekterna, bara härliga färger och roliga mönster. Krakel-Spektakel-liknande figurer på tavlor av Stig Lindberg, fat formade till gurkor och randiga tallrikar Spisa Ribb. På tallrikarna låg servettväskor med tygservetter i. Maten togs aldrig direkt från spisen, allt skulle läggas upp i karotter eller på fat.

Ny tid för moderna människor

I mitten av femtiotalet flyttade vi från Stockholm till Norrköping. Jag blev tonåringen som visste allt bäst – världsförbättraren som började sin karriär uppe på plats i talarstolen. Sakta gled jag över till planeten ansvar med egen lägenhet.

Jag var inte någon större stjärna på matlagning när jag flyttade hemifrån. Som tur var upptäckte jag att det fanns något som hette rökt kassler. Och burkpotatis och remouladsås på tub. Tillsammans blev det en måltid. Det gick också att skära kasslern i tärningar och blanda med grönsaker till en sallad. Det blev gästmenyn. Första gången jag skulle göra raggmunk hamnade stekpannan med innehåll på balkongen. Ilsket telefonsamtal till mamma som kom och gav privatlektioner. Lite sent kanske men jag hade nog inte varit så mottaglig innan. Nu var jag ju tvingad att laga mat för att överleva. Och dricka te för att kunna tänka. Filosofiska kvarten med bergis och marmelad.  

En fredad zon

Föräldrarna hade flyttat tillbaka till Stockholm och jag åkte ofta dit och hälsade på. Mamma och jag gick till Vitabergsparken och lyssnade på Carl Anton. Mamma tyckte att han var förtjusande trevlig och älskade hans texter. Hon tyckte att man skulle ta sikte på livets ljusa sidor. Inte gräva ner sig. Då tyckte jag att hon var världsfrånvänd. Nu märker jag allt mer att jag ger henne rätt. Det gäller att skaffa sig en egen fredad zon, där skönhet och roliga upplevelser får finnas. Förnöjsamhet tror jag kan vara rätt ord.

”Vi skröt om att ha vatten inne!”: Lyssna på Bill, född 1943 i Norrköping


Bill växte upp i ett arbetarhem i femtiotalets Norrköping. Foto: privat.

Inläst av Bill

Läs Bills berättelse

Mitt namn är Bill och jag växte upp på Bråddgatan 19 i Norrköping. När jag blev arton fick jag ett eget boende på samma gård, och där blev jag kvar tills jag gifte mig år 1969. Största delen av min barndom växte jag upp som ensambarn, men när jag var elva år fick jag en sladdsyster. Min far jobbade på Svalövs, som sysslade med utsäde. Men när verksamheten flyttades till Skänninge började han på Göta Lantmän i Norrköping. Min mor, som i huvudsak var hemmafru, jobbade lite hit och dit kan man säga. På somrarna fick hon och några kvinnor hålla rent i parkerna med hjälp av kärra och kratta. Jag var inte mer än fyra år när hon började med det och då fanns det ingen organiserad barntillsyn, förutom barnträdgårdar och liknande. Jag minns att jag cyklade på min trehjuling från Bråddgatan till Folkparken med ett smörgåspaket och saft. Far och mor hämtade mig där sen, när de kom från jobbet vid halvfemtiden.

Värmeelementen var en sensation

Vi bodde i en liten lägenhet vars kök värmdes upp med vedspis och rummet med ved i kakelugnen. Hallen var iskall på vintern. Det var min fars uppgift att varje kväll gå ned i vedboden och hugga ved för morgondagens behov i köket och kvällens behov i kakelugnen. Kakelugnen skulle hålla värmen under natten men vedspisen kyldes ut. Därför var det också ganska kallt på mornarna under vinterhalvåret. Vi hade toalett inne och fick senare ett litet tvättställ. Tidigare hade vi skött hygienen vid kökskranen, och grovrengöringen i tvättstugan.

Men badet fick man ju genom skolan också. På S:t Olofskolan hade de inrett ett badhus i källarvåningen och dit släpades ungarna för att skrubbas rejält med sodatvål. Flera av skolans elever bodde i de riktigt fattiga kvarteren nere i Saltängsområdet vid hamnen, med hus från 1700-talet. De barnen hade ännu större problem med hygienen eftersom många hade torrdass och pump på gården. Vi skröt om att ha vatten inne, det var ju en höjdare! På fyrtiotalet byggdes en del moderna bostäder i Norrköping. Och som svar på det beslöt vår hyresvärd att vi skulle få värmeelement. Det var en jättesensation! Året var nog 1952.

Jag tror att min far skiljde sig från många andra män eftersom han utan några konstigheter till exempel diskade. Men tvättstugan var kvinnogöra. Det var vanligt att hemmafruarna hade bykstugan ihop, för att de skulle ha lite kul samtidigt. Sen sträckades tvätten på gården, men aldrig på söndagar! Vi hade en gårdskarl som var väldigt noga med det. Var det någon som hade sträckat en söndag så klippte han ner det. Gårdskarlen hade en enorm status. Han hade dessutom lägre hyra, det var hans lön. Och så var han en av de första som fick en varmvattenberedare.

Lådorna var högvaluta

Jag hjälpte till mycket hemma med hushållsarbetet. Första året i skolan, som slutade klockan tre, kom jag inte in i lägenheten förrän mor eller far kom hem. Så då fick jag vara ute. Men när jag blev åtta år fick jag en egen nyckel som jag hade i ett snöre om halsen. Det var det som kallades för nyckelbarn. Det var status att ha en egen nyckel. Men det fanns baksidor också. När mor åt sin lunch hemma lämnade hon disken efter sig, ihop med en lapp där det stod ”diska”. Varje gång man kom hem från skolan tittade man dit lite snabbt och tänkte: ”Nä för fan, det står diska idag med”.

Från vår gård kunde man gå in bakvägen till en livsmedelsaffär. Mycket av varorna, såsom vindruvor, kom i stora tunnor och lådor som handlaren sen slängde ut bland soporna. Det var högvaluta! Så fort man såg en så gick man kvickt ner med den i vedboden. Och sen eldade man med bitarna för att hålla kostnaderna nere. För de var inte speciellt rika, min far och mor. Snarare tvärtom. Det var ett rent arbetarhem som slet för sin existens. Därmed inte sagt att det fattades något på bordet men vi gjorde heller inga större utflykter. Men det fanns något som hette husmoderssemester som man kunde ansöka om.

Min mor, som ursprungligen är från Skåne, hade en syster i Landskrona och det hände att mor ansökte om att få tågresan dit betalad, som en form av husmodersemester. Kravet var att man skulle vara borta en månad. Min far, som hade möjlighet till en veckas semester, trodde en gång i sin enfald att han skulle kunna cykla till Landskrona och möta upp oss. Men när han cyklat från Norrköping till Linköping så svimmade han och fick bo hos polisen över natten. Sen tog han tåget till Landskrona. Så någon besparing blev det inte.

“De svenska kvinnorna var så pyssliga”: Lyssna på Sirpa, född 1945 i Yläne, Finland.


Sirpa med systern Katarina på det finska dansstället Maxim på Södermalm i Stockholm år 1967. Där träffade hon sin blivande man, det kan ha varit samma kväll som bilden togs. Foto: privat.

Inläst av Sirpa

Läs Sirpas berättelse

Det är tillfälligheterna som har styrt mitt liv. När jag var ung hade jag drömmar om framtiden, men tänkte aldrig att det här ska jag bli. Det kom först senare, när jag var närmare trettio. Då tänkte jag att såhär ska jag inte ha det.

I ett fattigt frontmannahus

Mitt namn är Sirpa och jag föddes fredsåret 1945 i Yläne i Sydvästra Finland. Vi är fyra systrar, födda mellan åren 1943–48, alltså relativt jämngamla. Jag är näst äldst i syskonskaran. Mamma kom från finska Österbotten men hade flyttat söderut där arbetstillfällena var fler. Hon hade arbetat som piga på större gårdar. Pappa jobbade oftast på byggen, men även i skogen och på lantgårdar när han inte deltog i krigen eller var arbetslös.

Det var pula-aika, alltså kristid i Finland och brist på nästan allt. Någon sorts depression vilade över tillvaron i mitt hem. Man visste hur det skulle vara, men kunde inte förverkliga det. I skolan skrev jag uppsatser om lyckliga familjer som lagade fläskkotletter till middagen.

På äventyr i Sverige

När jag slutade skolan sökte jag jobb på stora firmor i Åbo. Det var rätt svårt att få jobb i Finland vid den tiden eftersom de stora barnkullarna efter kriget nu var vuxna och sökte arbete. Jag fick trots allt ett bra arbete som kontorsbiträde. Men efter ett par år kände jag att jag ville se något annat. Jag ville ut i världen och jag saknade mina syskon som hade flyttat till Sverige. Så jag sa upp mig.

Så småningom träffade jag en finsk kille. Vi gifte oss och fick sonen Matti. I bostadsbristens Stockholm hittade man på sin höjd ett rum, köket delade man med andra hyresgäster. Lite senare blev min man erbjuden ett jobb på Electrolux i Motala. Erbjudandet kom lämpligt eftersom vi nu hade barn och behovet av ordentlig bostad var akut. Som anställd på Electrolux fick man flyttbidrag så vi nappade på erbjudandet och flyttade till en lägenhet på två rum och kök någon kilometer från Motala centrum. Det var en jättefin lägenhet i relativt nybyggda hus. För första gången hade jag en egen lägenhet med kyl, frysfack, spis och tvättstuga i källaren. I slutet på sextiotalet köpte vi dammsugare, hushållsassistent, tv och telefon.

Det bodde många andra ditflyttade finländare i samma område som vi umgicks med. I dessa kretsar var det vanligt att man började jobba tidigt efter barnets födsel. Och några månader efter vår sons födsel tyckte min man att jag skulle fixa dagmamma och börja jobba. Han nästan tvingade mig till jobbet, sa att de finska grannarna pratade om att han har en lyxhustru hemma. Men lösningen med dagmamma höll inte i längden eftersom vår son grät förtvivlat hela tiden. Då tyckte min man att ”du som kan svenska du kan väl skaffa ett jobb på kvällstid?”. Jag knallade till Electrolux och fick direkt ett kvällsjobb.

Jag upplevde ett grupptryck bland finländarna. Man skulle helst tjäna mycket pengar, byta bil ofta och ha ett vackert och välstädat hem. Den fina nyinköpta bilen visade man upp på semestern i Finland. Det var ett konkret bevis på att man hade lyckats.

Specialkurs för damer

Jag upplevde att de finska kvinnorna gjorde allting i hemmet. De städade, diskade, lagade mat och hämtade barnen från dagmamman. Karlarna pysslade antingen med sina bilar eller jobbade över. Jag kände att jag inte passade in i det finska sällskapet där kvinnorna bara pratade om sina hemsysslor. Jag var säkert präglad av min barndom på något vis, att vi inte hade varit husliga hemma. När min man frågade om jag kunde laga välling eller gröt svarade jag att jag måste titta i kokboken. Det förstod inte han eftersom hans mor hade lagat jättemycket mat, utan kokbok. Han sa att sånt ska kvinnor kunna. Och med tiden lärde jag mig laga mat och annat som förväntades av mig.

Min mans finska bröder bodde hos oss periodvis. När jag kom hem satt de där vid köksbordet, glada och uppåt, och väntade på att jag skulle laga mat. Jag kommer ihåg känslan än idag av att komma hem med matkassar och sonen och mötas av männen som väntade på mat. Jag sa aldrig någonting utan fann mig på något vis, men jag skulle ha slagit näven i bordet och sagt att ”idag är det er tur att laga maten”. Jag hade blivit en morsa åt hela släkten, och dessutom en fixare i alla ärenden, ”du som kan svenska” sa de. Detta var ett tungt lass för mig som inte var mer än dryga tjugo.

Jag sög upp allting som över huvud taget sades om hushållsarbete på tv, radio och i tidningar. Jag försökte verkligen hänga med. 1968 var det någon som ringde på dörren och sålde en husmoderskurs, ”Specialkurs för damer” hette den. Det handlade om skönhetsvård, gymnastik och om hur en husmor skulle vara. Kursen var jättedyr och jag minns att jag tänkte att den var amerikaniserad. Men jag köpte den och läste för jag var beslutsam; jag skulle in i det svenska samhället.

Jag minns att det var mer pyntat i de svenska hemmen och att kvinnorna var mer pyssliga, ordentliga och sparsamma. Det här med att smycka hemmet betraktades med visst förakt i Finland. I skolan hade man fått lära sig att krimskrams inte var fint. Det skulle vara enkelt. I början föraktade jag det svenska sättet. Jag kommer ihåg att jag tänkte ”herre gud, hur kan de prata en hel kväll om var duken passar bäst?”. Jag gjorde allt som förväntades av mig, men jag gjorde det inte med speciell entusiasm. Jag manglade, tvättade och lagade mat till alla som bodde hos oss, men jag längtade efter något annat.

Förändringarnas tid

Jag förstod att det här var inget riktigt liv för mig och bestämde att nu måste det ske något annat. Så jag skilde mig och började studera till sjuksköterska. För första gången i mitt liv var jag riktigt målmedveten. Senare vidareutbildade jag mig till distriktssköterska. Det har hänt mycket på hushållsfronten sedan min barndomstid i efterkrigstidens Finland. Kvinnornas plats vid spisen är inte lika självklar längre, tack och lov.

”Hemmapappa”: Lyssna på Margareta, född 1940 i Stockholm


Margareta med sin pappa, 1943. Foto: privat

Inläst av Margareta

Läs Margaretas berättelse

Jag föddes i maj 1940 i Stockholm, där jag bodde tillsammans med mina föräldrar och min storebror. Vi bodde på Södermalm i ett fyravåningars hyreshus. Vår våning låg högst upp och huset hade inte hiss. Jag var ett sladdbarn, mamma var 42 och pappa 45 år när jag föddes och min bror hade fyllt 15. Min moster och morbror och deras son Rolf, min kusin, som var ett år äldre än jag, bodde i kvarteret intill och där tillbringade jag en stor del av den tid som jag inte var i skolan. Mamma började nämligen förvärvsarbeta samma år som jag började skolan. Därför kom min moster att fungera som ”dagmamma” för mig och på det sättet fick jag nästan en jämnårig storebror på köpet.

Frukost på sängen

Solen skiner in vid sidan om den mörka rullgardinen och jag hör hur parkettgolvet knarrar och sedan en försiktig knackning på dörren. Där står pappa med frukostbrickan, te och två smörgåsar, en med ost och en med marmelad. En titt på den stora runda väckarklockan med kläpp visar att jag har gott om tid, klockan är bara en kvart över sex. Men jag vet att pappa redan varit uppe i mer än en timme och att mammastackarn säkert druckit sitt te för länge sedan. Pappa kan inte sova på morgonen och det är inte så konstigt eftersom han lägger sig redan vid åttatiden på kvällen. Och han menar väl med detta att servera sina ”flickor” frukost på sängen, men det brukar bli lite i tidigaste laget.

Vår familj är verkligen inte som andra, tänker jag. En mamma som går till jobbet före sju varje morgon och en pappa som är hemma om dagarna. Att ha föräldrar som båda är födda på artonhundratalet och en bror som åkt till Nordafrika för att utforska världen, istället för att börja arbeta som ingenjör – vilket han faktiskt utbildat sig till.

När jag nu tvättat mig och klätt på mig plockar jag ihop mina böcker, ställer ut brickan i köket, ropar hejdå till pappa och sedan rinner jag ner för de fyra trapporna för att ta spårvagn nummer 4 till skolan vid Skanstull. Det är en härlig septembermorgon och jag vet att idag kommer pappa att vara hela dagen i kolonistugan i Tantolunden. Vi kommer att få nyupptagen potatis till middag och till den serveras det något som mamma köper med hem ifrån affären. Men vi äter middag ganska sent. Mamma är sällan hemma före klockan sju och även om pappa eller jag dukat och skalat potatisen ska ju det som mamma har med sig hem anrättas. Det kan vara fläskkotletter, oxlever eller korv. Något som går fort, aldrig något långkok de dagar mamma arbetar.

Men ibland har pappa varit i fiskaffären som ligger alldeles om hörnet på Varvsgatan. Då står maten på bordet när mamma kommer hem. Om det finns strömming blir det sotare för pappa gör aldrig strömmingsflundra, som mamma brukar göra. Han säger att han tycker sotare är godare, men kanske vill han bara slippa ta bort ryggbenet ur strömmingen.

Också på det sättet skiljer sig min familj ganska mycket från mina kamraters. Pappa kan både laga mat, bädda sängar och dammsuga, men bara då han har lust. Vi tar det aldrig för givet. Även om han är den som är hemma om dagarna, så är han ju man.

Mammas lediga dag

I morgon är det mammas lediga dag och hon har lovat att vi ska träffas på eftermiddagen. Vi ska mötas vid Kornhamnstorg och sedan ska vi gå utefter hela Västerlånggatan där det finns så många affärer och kanske köper vi något nytt i klädväg till mig. Vi har bestämt att vi ska ses när jag slutat skolan, men före det ska hon hinna uträtta alla de ärenden som bara kan göras dagtid. Mamma säger att det är absolut nödvändigt för henne att vara ledig en vardag i veckan. För när hon kommer hem från arbetet på kvällen är ingenting öppet. Och så är det för alla som arbetar i affär.

Det är i alla fall skönt att hon inte behöver använda sina lediga dagar till att tvätta i tvättstugan längre. Det var minst två dagars jobb. Först lägga i blöt i de stora cementkaren på kvällen och sedan gå upp tidigt, tidigt och elda under pannmuren där vittvätten skulle kokas med lut. Det luktade gott, men man fick akta sig för att få frätande lutvatten på händerna när man med de platta träspadarna skulle flytta över den heta tvätten till de stora karen för att skölja den. Sedan skulle den sköljda och för hand urvridna tvätten bäras upp till den stora torkvinden fem trappor upp och hängas upp till tork. Detta fick man göra både sommar och vinter och när det var tjugo minusgrader ute så var det också det inne på torkvinden och mammas händer blev alldeles blåröda innan hon fått upp all tvätten på de uppspända ståltrådarna.

Men det slipper hon idag. Nu drar hon fram den lilla Hoover-tvättmaskinen från hörnan i köket, sätter i kontakten och placerar avloppsslangen i diskhon och fyller maskinen med varmt vatten. Hon lägger i tvätten, mest hennes och mina underkläder, slår i lite Surf och låter sedan den lilla ”propellern” vispa runt tvätten en stund, för att sedan tappa ur vattnet, fylla på rent och skölja och skölja och skölja igen, innan det till sist är dags att krama ur allt vatten med den lilla gummimangeln som man fäller upp från sidan av maskinen.

Den rena tvätten hänger hon sedan på galgar runt kaminen i hallen och i det lilla tvättrummet innanför sovrummet. Där samsas den med den tvätt pappa hängt upp där tidigare. Han sköter nämligen tvätten av sina egna underkläder och strumpor. Han använder aldrig den lilla tvättmaskinen. Han står vid diskbänken och ”fusktvättar” med tvål i ett handfat och detta gör han alltid på morgonen innan vi andra har vaknat. Men all övrig linnetvätt och pappas vita skjortor lämnar mamma bort till tvätt. Det är bland annat sånt hon gör på sin lediga dag. Räknar lakan, handdukar, dukar och servetter och stoppar i en tvättsäck. Skriver en tvättnota och kilar ner med säcken till tvättinrättningen som ligger på Långholmsgatan. Efter en vecka tar man sedan med sig inlämningskvittot och hämtar ett stort, platt brunt paket och kan så lägga in den rena och manglade tvätten på hyllorna i linneskåpet. Tänk så bekvämt! 

Det är en glad och tillsynes nöjd mamma som möter mig vid spårvagnen. Vi går raskt upp mot Gamla Stan, viker in på Västerlånggatan och då har vi inte bråttom längre utan tittar i alla skyltfönster vi går förbi. Men det blir som vanligt i Modehuset 66:an vi slutligen går in. Mamma känner sig hemma här, hon har handlat till sig själv här i många år och numera också till mig. Jag pekar på dräkten som jag förälskat mig i, expediten tar fram den och jag får prova den. Kjolen smalnar av nedåt och jackan har axelvaddar och är mer rak än insvängd – både jackan och kjolen har liksom form av en tulpan. Expediten säger att det är allra senaste mode. Den är dyr men mamma faller för min bedjande blick och för expeditens lovord över hur fint den passar mig och vi köper den.

Redan nästa dag har jag den till skolan och först då – där i kemisalen med solen som vräker in genom fönstret – känner jag att den är alldeles för varm för att ha så här tidigt på hösten och kanske är den också lite för ”damig”. Ingen annan i klassen har en så modern dräkt och nästa dag tar jag på mig den grå veckade kjolen och den gula angorajumpern.

”Två generationers husmödrar”: Lyssna på Anne, född 1945 i Täby


Anne med sin mamma, 1949. Foto: privat

Inläst av Anne

Läs Margaretas berättelse

På Täby BB föddes jag den 15 december 1945. Familjen, mor, far, bröderna Bo och Per, hade flyttat från Göteborg till Näsbypark i maj samma år. Vi bodde i ett av de första Borohus som HSB producerade, tre rum och kök med matrum. 1949 anlände ytterligare ett barn, Eva, så det var inte tal om eget rum.

Barn på Bastuholmsvägen

Min mor var en mycket aktiv kvinna. Hon var studieorganisatör i Husmodersförbundets distrikt och det innebar att landshövding Danielssons fru Tyra ibland besökte henne. Då var det uppståndelse på Bastuholmsvägen, bilen hon kom i hade nämligen nummer B 1. Lite hysteriskt var det hemma också, städning flera dagar innan och det behövdes verkligen, mor hade inte mycket tid över för städning på grund av alla uppdrag. Socialdemokratiska kvinnoklubben tog sin tid och hon satt också i kommunfullmäktige och kämpade för att ett daghem skulle byggas i Täby.

Far arbetade som biträdande intendent på Sjökrigsskolan och som redaktör på Roslagsposten som senare köptes upp av Svenska Dagbladet och blev Norrort. Familjen såg alltså inte så mycket av far. När han var hemma satt han mest vid sitt skrivbord och skrev artiklar på sin gamla Olympus, ofta till långt in på nätterna. Varje vecka när tidningen kom gällde det att hålla sig undan för far räknade rader i sina artiklar och klagade högljutt på alla nedstrykningar.

I kvarteret fanns många barn i alla åldrar. Den mesta tiden tillbringade vi ute. Vi lekte kurragömma, bollen i burken, mamma-pappa-barn, affär, skola, sista paret ut, bro-bro-breja, klättrade i träd och badade i Värtan. De äldre barnen tog hand om de yngre och lärde oss både det ena och andra. Mödrarna skötte hushållet och tröstade när vi slog oss eller blev osams. Några lekar deltog de inte i.

Moderniteternas intåg i hemmet

Utvecklingen gick fort på femtiotalet. Fler och fler köpte bil, tv, kylskåp, termostatstrykjärn. Det första termostatstrykjärnet fick mor genom lotteri i Kvinnoklubben. De hade strykjärnslotteri på varje möte tills alla som ville hade sitt strykjärn. Eftersom far oftast var borta på olika evenemang på kvällarna fick jag följa med mor på många möten. Då var kaffet höjdpunkten för det var alltid gott kaffebröd, vilket vi inte hade hemma. Mor var duktig på det mesta, sticka, sy och måla men baka var inte hennes grej.

I början av sextiotalet gick jag i skolan och bodde hemma. Då hade mor börjat förvärvsarbeta så hushållsarbetet fördelades på alla, utom far. Min bror Per lagade mycket mat, jag tvättade och vi försökte också uppfostra lillasyster Eva. Min äldsta bror Bo hade gift sig. Städningen var det inte så noga med. En av mina kompisar sa ”det är så skönt hos dig, där kan man vara som man är” och med det menade hon att det inte var så uppställt och märkvärdigt. Överallt låg tidningar och handarbeten. När det väntades främmande fick alla ställa upp och städa. En sak skötte min mor med all heder och det var fönsterputs. Hon vävde en hel del och hade också arrangerat med en vävstuga där det vävdes alla lediga stunder. Mor lärde dem väva som inte kunde och själv vävde hon mattor, tyger och gardiner. En gång när hon vävt gardiner i ”myggtjäll” sa jag att ”nu syns det utifrån också att vi är fattiga”. Stackars mor! Men så kändes det, vi hade hemsytt och hemstickat. ”Alla andra” hade köpta kläder. När hann mor med allt?

Inget Stockholmsäktenskap

1964 flyttade jag ihop med min pojkvän i Katrineholm. Ettan på fyrtio kvadratmeter kändes som ett slott. Stort kök och sovalkov, badrum och tvättstuga med mangel. Vi gifte oss ganska snart eftersom mor inte kunde stå ut med ”Stockholmsäktenskap”, som det kallades på den tiden. Då kunde vi ta ett bostadslån på femtusen kronor till mycket bra ränta. Vi köpte möbler, tv och en radio. Så mycket mer teknik blev det inte.

Det blev många samtal till bror Per om hur olika maträtter skulle lagas till och min svärmor lärde mig laga klimp och koka paltbröd, rätter en sann sörmlänning inte kan vara utan.

När vi väntade barn blev det flytt till en tvåa på Sibeliusgatan. När Tommy föddes slutade jag förvärvsarbeta och blev så kallad hemmafru. Då köpte vi elvisp och våffeljärn. Senare fick vi också en gammal tvättmaskin av bror Bo. En Hoover med en arm i botten och en vridmaskin ovanpå. Den stod i badrummet och fick anslutas till elen i hallen.

Med bara en lön hade vi inget överflöd. Jag sydde alla våra kläder på den symaskin som jag äntligen hade kunnat köpa. All mat lagades av råvaror, inga halvfabrikat, och eftersom jag var hemma var det jag som skötte allt i hushållet. Maken fick lämna ifrån sig lönen varje fredag och jag betalade räkningar och såg till att pengarna räckte, även om det blev mycket pannkaka på torsdagarna.

Fredagar var städdagar och hemmet var alltid fläckfritt. Det skulle inte vara så stökigt som det varit hemma hos mor och far. Mattorna skulle piskas, golven torkas och fönstren putsas. Vi bodde mitt i stan och det dammade mycket från genomfartsleden så fönstren behövde tvättas ofta om det skulle vara perfekt. Någon gång var det maken som piskade mattorna men för det mesta skötte jag det.

I skiftet till sjuttiotalet började jag till slut plugga igen. KomVux var min räddning ut ur hemmafrulivet.


Upptäck alla utställningar på arbetets museum

Vi samlar inte på föremål, utan på minnen och historier från arbetslivet. Människors berättelser är hjärtat i våra utställningar.