”Hans budskap kan sätta hullingar i själens djup. Men i varje tecknad linje tickar ändå ett rött hjärta som säger: ge inte upp. Hans bilder kan, mitt i sin kallt avslöjande hårdhet, märkligt nog också vara en tröst.”

Stellan Andersson
författare

I decennier kommenterade EWK aktuella händelser från när och fjärran med träffsäkerhet och skicklighet. Han ville få oss att se omvärlden på ett nytt sätt – men att agera mot det som inte stod rätt till överlät han till betraktaren. Ingen undgår att känna de känslor hans bilder förmedlar. Alla kan uppskatta bilderna och ge dem en egen tolkning.

I utställningen Best of EWK möter du bland annat gåsen från 1992, som skriker i förtvivlan när fjäderdräkten är nedsmetad av olja. Du ser den sköra nyfikenheten hos de två nakna människorna som 1985 oroligt spanar efter varandra bakom de stora bokstäverna i ordet AIDS.

Kanske drar du på munnen åt EWK:s anklagande industripamp – en bild som ringar in hur miljöfrågan 1988 blev en av vår tids mest riktade sakfrågor i en valrörelse någonsin. Kanske reflekterar du över att ringarna på vattnet ännu inte har stillnat – som det ser ut nu når vi varken delmålen för 2030 eller 2040. I stället kan vi bara gissa att Sverige än en gång, precis som i EWK:s bild, kommer stå där med gasmasken på, peka mot den allt varmare solen och skylla på andra.

Om Ewert Karlsson


Ewert Karlsson sitter och målar en illustration.

Ewert Karlsson (1918-2004), känd under signaturen EWK, föddes i torpet Rävbrinken utanför Söderköping. Han är Sveriges genom tiderna mest kända politiska illustratör. Han inledde yrkeslivet som lantbrukare men blev snart upptäckt som den skickliga tecknare han var. 1951 slog hans dröm in och flytten gick till Stockholm där han inledde en karriär som yrkestecknare.

Esse Jansson, Norrtälje

Moder Jord – med eviga problem

Titel: Moder Jord – med eviga problem

År: 1990

Teknik: Litografi

Den klassiska bilden av EWK visar den trötta modern som bär på ännu ett barn som kommer bidra till jordens överbefolkning. Ursprungligen publicerad 26 juni 1966 i Aftonbladet som en kommentar till att världsbefolkningen då beräknades bli dubbelt så stor inom 35 år. EWKs skicklighet att fånga de små men starka gesterna ser vi i teckningen. Handen som täcker ögonen. Vi kan nästan höra henne tänka – hur ska jag orka…

Inspiration till teckningen ska ha kommit från en fattig statarfamilj de bodde granne med i Östergötland. EWKs fru Alice, beskrev hur hustrun i statarfamiljen alltid var gravid och att barnen aldrig fick tillräckligt med mat.

”Moder Jord – med eviga problem” belönades med första pris i Editorial Class 1967 vid Den internationella tecknarsalongen (The International Salon of Cartoon) i Montreal, Kanada.

Kunskapens frukt

Titel: Kunskapens frukt

År: 1984

Teknik: Litografi

Teckningen av vår planet i form av ett halvt uppätet äpple, där det saknade fruktköttet blir en talande bild om utarmningen av jordens resurser. Att låta det hela bli en metafor för människans girighet och bristande kunskap förstärks av att den lilla familjen som vi kan tänka oss är Adam och Eva och deras lilla knodd, förvånat betraktar vad deras efterkommande lyckats åstadkomma.

Symbolen med Kunskapens äpple återanvände EWK när han gjorde logotypen till Nyströmska skolan i Söderköping.

Mao Zedong

Titel: Mao Zedong

År: 1994 (1969)

Teknik: Litografi

I Arbetets museums EWK-databas finns fler än trettio teckningar föreställande Kinas dåvarande ledare, Mao Zedong. Det finns en berättelse bakom just den här bilden där EWK lät en av alla tusentals kineser som står och läser ur boken Maos lilla röda, bära glasögon. Han ska ha sagt att ingen vuxen skulle lägga märke till den här detaljen i teckningen. Barn däremot, skulle se det direkt.

Hittar du personen med glasögonen?

1969 tog EWK emot Grand Prix vid Den internationella tecknarsalongen (The International Salon of Cartoons), i Montreal, Kanada eftersom bilden av Mao ansågs vara bäst i alla tre kategorier – humor, serier och politisk teckning.

Fredsängel Kissinger

Titel: Fredsängel Kissinger

År: 1972

Teknik: Tryck

USA:s utrikesminister Henry Kissinger var i början av 1970-talet både en fredsängel och delaktig i de amerikanska bombningarna som spred död över Vietnam. Teckningen publicerades 27 oktober 1972 i samband med att de långvariga fredsförhandlingarna med Nordvietnam som pågick sedan flera år hade resulterat i ett fredsavtal.

Det dröjde till början av 1973 innan avtalet skrevs under av båda parter, vilket ledde till att Kissinger och nordvietnamesen Le Duc Tho fick Nobels fredspris.

Måltavlor

Titel: Måltavlor

År: 1986

Teknik: Blandteknik

Sveriges statsminister Olof Palme sköts till döds av en okänd man på Sveavägen i centrala Stockholm i februari 1986. Han blev en i raden av ledande världspolitiker som mördats på sin post – från USA:s president John F Kennedy som sköts 1963 till Indira Gandhi som mötte samma öde 1984. Vem blir nästa måltavla, verkar den amerikanska presidenten Ronald Reagan, påven Johannes Paulus II och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher undra.

Det är spännande att se hur EWK inte tvekade att klippa och klistra i sina original. Här har han obekymrat klistrat in en bild på den mördade statsministern Olof Palme. För EWK var den tryckta bilden i tidningen viktigast. Det var originalet. Det vi ser här, såg han bara som ett underlag för tryckaren på tidningen att jobba med.

Välkomnandet – Folkhemmet

Titel: Välkomnandet – Folkhemmet

År: 1987

Teknik: Blandteknik

Teckningen med namnet Folkhemmet är en Arbetets museums mest använda bilder från vår EWK-samling, eftersom den aldrig förlorar sin aktualitet. Den är även en av EWKs mest skoningslösa kommentarer till ett dåtida politisk skeende.

1987 såg EWK hur det varma och omtänksamma bygget Folkhemmet blev en ouppnåelig plats för de flyktingar som tagit sig till den svenska gränsen för att be om hjälp. Ringarna på vattnet runt flyktingen på EWKs teckning är samma ringar på vattnen som omger alla flyktingar, som med livet som insats försöker korsa hav för att nå en trygghet i Europa och Sverige.

Bilden publicerades bland annat i boken I den bästa av världar, 1992. Där har EWK kommenterat den med ett enda ord…

Välkomnandet!

Världsproblem – AIDS

Titel: Världsproblem – AIDS

År: 1985

Teknik:  Tryck

Publicerad: I den bästa av världar 1992

Bilden av de två nakna människorna som oroligt spanar efter varandra publicerades i Aftonbladet 28 juni 1985. I artikeln som EWK kommenterat med sin bild går att läsa om det arbete som pågick om hur vården på bästa sätt skulle kunna bemöta människor som drabbats av humant immunbristvirus (hiv) och AIDS.

Det ska ännu dröja ett decennium innan effektiva bromsmediciner blir tillgängliga, hiv och AIDS var då diagnoser som i det närmaste innebar en dödsdom. Politiker ville försöka hindra människor att ha sex, medan exempelvis RFSL i stället spred information om sjukdomen och om säkert sex.

För vad kan stoppa människors nyfikenhet på varandra?

Gås i olja

Titel: Gås i olja

År: 1992

Teknik:  Blandteknik

Bilden av gåsen som skriker i förtvivlan när fjäderdräkten är nedsmetad av olja, är en stark påminnelse om hur människans respektlöshet för djurlivet än en gång har segrat. Vi hör inte skriet men förstår ändå.

Häri ligger EWKs storhet. Han visste att satir inte bara behövde frambringa skratt. Många av hans mest kända bilder är i kategorin idébild där ett ämne med pennans slagfärdighet nådde lika långt in i oss som betraktade bilden, som hans mest skrattframkallande satirteckningar.

U.t.

Titel: U.t.

År: 1986

Teknik: Blandteknik

Under rubriken Det nya våldet publicerades teckningen i Aftonbladet 7 september 1986. Bilden var EWKs kommentar till en artikel som berättade om hur statsminister Ingvar Carlsson tillsammans med Astrid Lindgren, Hasse Alfredsson och andra kända personer startat en antivåldskampanj. Tanken med kampanjen var att låta kända personer utnyttja sina plattformar för att i första hand inspirera ungdomar att ta avstånd från våld.

Artikelförfattaren ser initiativet som lite ytligt och troskyldigt med förklaringen att en kortsiktig kampanj inte kan nå de ungdomsgäng som kallsinnigt sparkar och slår oskyldiga. Hen anser att sådana initiativ behöver drivas långsiktigt och målmedvetet för att lyckas. Och i stället för att skapa fler förbud, erbjuda motbilder och andra möjliga vägar för ungdomarna att gå.

Östersjöfiske

Titel: Östersjöfiske

År:  1986

Teknik:  Blandteknik

Under rubriken Hellre grön än död skrev journalisten Staffan Heimerson att det är med miljön som med vädret: Alla talar om den men ingen gör något åt den.

Han menar ändå att medvetenheten har lagt en ny grund där ord som utfiskningen, ozonhålet och växthuseffekten blivit vardagsord. Staffans ord ackompanjerade EWKs bilder i boken I den bästa av världar som gavs ut 1992.

Staffan Heimerson och EWK samarbetade många gånger. Staffan var inte bara en vän och kollega utan även tidigare svärson då han varit gift med EWKs yngsta dotter, Aino Heimerson.

Miljöproblem i skilda världar

Titel: Miljöproblem i skilda världar

År: 1988

Teknik: Blandteknik

Sveriges riksdag hade haft klimatet och miljön på agendan under hela 1980-talet. Ändå förändrades allt vid valet 1988. Svenskarna hade larmen om försurade sjöar, kärnkraftsomröstningen och hotet från de läckande reaktorerna i Tjernobyl i färskt minne och plötsligt började sälarna dö i Östersjön. Miljöfrågan blev det året en av vår tids mest riktade sakfrågor i en valrörelse någonsin. 1988 var också året då tidigare miljöminister Birgitta Dahl var med och startade upp FN:s klimatpanel, IPCC.

Sveriges regering och riksdag har slagit fast att nettoutsläppet av växthusgaser ska vara noll år 2045. Som det ser ut nu når vi varken delmålen för 2030 eller 2040. I stället kan vi bara gissa att Sverige än en gång, precis som i EWKs bild, kommer stå där med gasmasken på och peka mot den allt varmare solen och skylla på andra.

Pavo cristatus Mona Sahlin

Titel: Pavo cristatus Mona Sahlin

År: 1994

Teknik: Blandteknik

1977 utkom boken EWKs menageri. Här samlades EWKs karikatyrer av svenska politiker som djur. Greppet att ge djur eller föremål mänsklig form och vice versa har använts så långt tillbaka som vi har bildkällor och kallas antropomorfism.

Precis som under 1970-talet lät han 1990-talets politiker anta formen av djur. Här blir socialdemokratiska politikern Mona Sahlin en grann påfågel. Men det är hanens fjädrar hon fått som dekoration.

Vi kan bara undra vad EWK ville säga med det…

Nelson Mandela

Titel: Nelson Mandela

År: 1994

Teknik: Blandteknik

1994 var EWK på höjden av sin karriär. Samma år vann African National Congress (ANC) valet och Sydafrika fick med Nelson Mandela sin första svarta president. Det vita minoritetsstyret som plågat den svarta majoriteten i Sydafrika fick därmed sitt slut. Här har han tecknat en leende Mandela som inte låter sig stoppas av apartheidens murar.

Ärkebiskop Desmond Tutu som belönats med Nobels fredspris för sin kamp mot apartheid fick i uppdrag att leda Sannings- och försoningskommissionen. Över 22 000 personer vittnade om brott som begåtts mot mänskliga rättigheter under apartheidsystemet.

Yasser Arafat

Titel: Yasser Arafat

År: 1987

Teknik: Tuschteckning

I boken Världens store som EWK gav ut 1992 tillsammans med vännen och journalisten Staffan Heimerson beskrivs visserligen Yasser Arafat som världens mest kända frihetskämpe, som leder sitt hemlösa palestinska folk framåt. Men vart, undrar EWK och Heimerson.

Några år senare tilldelades Arafat Nobels fredspris tillsammans med Israels premiärminister Yitzhak Rabin och utrikesminister Shimon Peres, efter att de hade signerat Osloavtalet för att nå fred i Mellanöstern.

Svensk industrihistoria – berättad av dem som var där

I sommar öppnar vi en total ombyggnation och nylansering av vår äldsta och mest älskade basutställning. Utställningen heter Alva – arbetarminnen från Strykjärnet och flyttar från trapphuset där den stått sedan museets öppnande 1991. Nu tar den plats på ett eget våningsplan i hjärtat av vår fina gamla museibyggnad – textilfabriken som i folkmun kallas Strykjärnet.

BErättelsen om Alva har alltid varit husets ryggrad. Nu blir den husets hjärta

Johanna Haverlind, utställningschef

Den röda tråden i utställningen är textilarbetaren Alva Carlsson. Hon började arbeta i textilindustrin som 17-åring efter att ha flyttat från det fattiga hemmet på Vikbolandet till Norrköping – staden som kallades ”Sveriges Manchester”. Mellan 1927 och 1962 arbetade hon på Holmens textilfabrik i Strykjärnet. I utställningen får vi möta Alva och andra textilarbetare som med egna ord berättar om arbetet, gemenskapen och vardagslivet.

Ja ville aldrig va hemmafru. Usch’ale! Ja skulle inte vilja va hemme nu heller om ja bara finge jobba. Ja tyckte dä va roligt å arbeta. Va i farten, dä tyckte ja om.

Alva Carlsson

Alva var en person som inte låter sig placeras i ett fack. Hon trivdes vid sin maskin – men gick också strejkvakt under den stora textilstrejken 1931. Hon skulle aldrig gifta sig – men så mötte hon Valter, han som var så bra på att dansa.

Utställningen bygger både på intervjuer från Norrköpingsprojektet Arbetarminnen från 1986–87 och egna intervjuer gjorda av Arbetets museum. Detta kompletteras nu med nytt arkivmaterial som aldrig tidigare visats, samt röster från fler som arbetat i huset genom åren.

I utställningen möter du också berättelsen om själva Strykjärnet – den högresta gula fabriken i armerad betong som uppfördes 1916–1917 och ofta beskrivs som Sveriges vackraste industribyggnad.

Den nya Alva-utställningen öppnar den 13 juni 2026. Men ännu ett tag till hittar du den gamla utställningen om Alva i vårt trapphus. Mer information om den gamla Alva-utställningen hittar du här.

Vi söker fler berättelser om arbete i Strykjärnet

Har du minnen eller foton från arbete i Strykjärnet? Kanske kan du berätta om en äldre släkting eller vän som arbetat här? Alla berättelser är viktiga, både från textiltiden och senare år i Strykjärnet – till exempel åren som påsfabrik för Esselte Pac, eller varför inte den första tiden som museum? Vad du än vill berätta om – hör av dig till oss!

E-post: arkivet@arbetetsmuseum.se
Telefon: 011-23 17 24
Post: Arbetets museum, Arkivet, Laxholmen, 602 21 Norrköping

Sneak peek

Man tänker tillbaka i tiden namnet statkäring, men även statdräng – dräng kunde vara ett skällsord – en statarhustru var inget värd, hon var en slav med många barn, skulle ändå mjölka 3 gånger om dagen, sköta hemmet, hur orkade dom?

Greta, född 1908

Statare var lantarbetare som anställdes ett år i taget på större gårdar, för att arbeta i ladugårdar och i jordbruk. Det var män som anställdes men de skulle ha familj och frun förväntades också att arbeta, ofta utan extra betalning. För sitt arbete fick de betalt i stat – en slags lön som bestod av boende, mat och en liten summa pengar. Tillvaron var fattig, så för att klara sig fick hela familjen hjälpa till.

Genom fem personers minnen får vi inblick i hur livet som statare på 1900-talet var, för hela familjen. De berättar om en tid när teknisk utveckling förändrade arbetet, samtidigt som arbetarna själva levde i ett gammalt statarsystem. 1945 upphörde statarsystemet. Några stannade kvar på gårdarna men med vanlig lön och några tog arbete i städer.

Berättelserna är nedskrivna av deltagare i Arbetshistoriska rådet i Katrineholm under 1990-talet. De och fler minnesberättelser finns bevarade i Arbetets museums arkiv.

Svartvitt foto. Fyra kvinnor klappar tvätt med klappträn på upphöjda pallar, på en träbrygga. De är klädda i kjolar, uppkavlade yttertröjor och huvuddukar. På bryggan står även två kar i trä. I bakgrunden syns ett vattendrag och växtlighet.
Fyra kvinnor klappar tvätt på en brygga. Statarmuseet i Skåne. Fotograf okänd.

Fotografierna tillhör Statarmuseet i Skåne och visar ögonblick ur andra statares vardag, uppskattningsvis från samma tid som berättelserna.

Mamma, mjölkerska och städerska: Alice, född 1912

Under Strängnästiden träffade jag min blivande make Birger och 1937 flyttade vi till Härad, närmare bestämt till Kumla Nergård där vi blev statfolk. Birger blev ladugårdskarl och jag mjölkerska. Någon särskild lön utgick ej för mitt arbete, det var liksom en gemensam anställning…

Under Strängnästiden träffade jag min blivande make Birger och 1937 flyttade vi till Härad, närmare bestämt till Kumla Nergård där vi blev statfolk. Birger blev ladugårdskarl och jag mjölkerska. Någon särskild lön utgick ej för mitt arbete, det var liksom en gemensam anställning. Vi stannade där i två år och under tiden födde jag två flickor, Maj-Britt och Siv.

Jag mjölkade som sagt och på sommaren gick korna på bete dygnet runt och det innebar att jag måste gå till beteshagen och mjölka dem mornar och kvällar. På mornarna hjälpte min man mig med mjölkningen men på dagarna måste han deltaga i utearbetet på gården så då fick jag mjölka själv. Beteshagen var belägen långt ifrån gården och vi gav oss iväg vid halvfem tiden på morgonen, det var 15 kor att mjölka. Vi måste då först mota in korna i en fålla där vi mjölkade dem och det kunde vara ganska besvärligt ibland men det gick bra när vi var båda, det var värre på kvällen när jag var ensam. Sedan var det att dra mjölken på en kärra som man kunde hänga flaskorna på, det var inte lätt när man var ensam. På eftermiddagarna gick jag hemifrån klockan tre och var inte hemma förrän vid halvsextiden. Det första jag fick göra när jag kom hem från mjölkningen såväl mornar som kvällar var att ta hand om barnen som varit ensamma under tiden. Jag brukade låsa den minsta i rummet och den största i köket. Så var det förstås matlagning och allt övrigt hushållsarbete. På somrarna deltog jag även i utearbetet ibland, det var sädesupptagning och liknande tunga sysslor.

Det var inte fråga om någon mammaledighet på den tiden, jag började arbeta dagen efter det jag kommit hem från B.B. båda gångerna.

När Siv den minsta flickan, var två månader började jag förutom mjölkningen även att arbeta som städerska hos olika familjer i Strängnäs ett par dagar i veckan. Min make fick då ta hand om båda flickorna när jag var borta, den största fick som regel följa med honom till arbetet i ladugården eller ute på fälten medan den minsta fick vara ensam hemma.

1939 flyttade vi till Husby i Vansö och min make blev ladugårdskarl även här och jag blev mjölkerska igen men här fanns det mjölkmaskiner så arbetet i ladugården blev avsevärt mycket lättare. Vi motade alltid in korna när de skulle mjölkas och vi hade då hjälp av en hund som var mycket duktig att driva djuren. Birger arbetade även här med utearbete på somrarna. Jag hade inte heller här något extra för mjölkningen utan det ingick i min mans lön.

En vinter var Birger inkallad i beredskapstjänst, då var det husbonden och jag som fick hjälpas åt med arbetet i ladugården.

Jag fortsatte att arbeta i staden med städning åt olika familjer, numera nästan varje dag. Första tiden städade jag hos en gammal lärarinna som hade en stor våning och hyrde ut möblerade rum åt militärer så det var mycket att städa. Jag tjänade då 50 öre i timmen men en dag kom hon och frågade om jag inte kunde arbeta för 25 öre i timmen så skulle jag i gengäld få fri lunch. Nu fick jag bara en kopp kaffe och ett vienerbröd vid tolvtiden på dagen. Jag avböjde emellertid anbudet då jag behövde varje öre jag tjänade, Birgers lön var ju inte så stor.

Det var inte fråga om någon mammaledighet på den tiden, jag började arbeta dagen efter det jag kommit hem från B.B. båda gångerna.

Alice, född 1912

Äldst i barnskaran: Arnold, född 1901

Mina föräldrar var statare på olika gårdar på Tosterön. Vi var elva syskon av vilka jag var äldst. När jag var fyra år bodde vi vid Valhall, Sundby och jag fick ofta gå med kaffe till far som arbetade ute på fälten, ofta långt hemifrån…

Mina föräldrar var statare på olika gårdar på Tosterön. Vi var elva syskon av vilka jag var äldst. När jag var fyra år bodde vi vid Valhall, Sundby och jag fick ofta gå med kaffe till far som arbetade ute på fälten, ofta långt hemifrån. Från Sundby kom vi till Edeby och därifrån till Säby. Jag hade då uppnått skolåldern och började i Aspö skola.

Min mor var mjölkerska och det innebar att far och hon gick hemifrån tidigt på morgonen. Det kom då på min lott att bl.a. laga frukosten och det var för det mesta pannkaka. Jag minns en gång då jag råkade bränna en pannkaka för hårt och det vågade jag ej visa utan jag slängde den bakom vedlåren där den så småningom hittades. Småsyskonen som vid denna tidpunkt var två stycken fick jag förstås också passa när mina föräldrar var i ladugården.

Vid nio års ålder började jag arbeta i godsets tegelslageri under sommarloven. Det var ett rent hantverksmässigt arbete som bedrevs där och min uppgift bestod i att köra ett par av de hästar som drog den vandring vilken drev maskinen som leran bearbetades i. Det var flera par hästar och oxar som drog vandringen. Arbetet började klockan sju på morgonen, men dessförinnan skulle jag hämta hästarna från betet och vara tillbaka med dem innan arbetet började. Min arbetsdag började därför vid 6-tiden på morgonen och slutade inte förrän vid 6-tiden på kvällen, jag hade ju hästarna att sköta även då. Jag trivdes dock med arbetet, man kände sig som en hel karl; speciellt därför att jag hade ett par hästar att sköta om och köra. Arbetet pågick sex dagar i veckan, alltså även på lördagarna med samma arbetstid. Lönen var 40 öre om dagen och de pengarna gick till familjens uppehälle. Själv fick jag inte behålla någonting.

Allt efter det att mina yngre syskon växte upp fick de hjälpa till på liknande sätt med familjens uppehälle.

Det var vanligt att jag sedan skolan börjat och jag slutat mitt arbete i tegelslageriet måste ut och plocka bär i skogen sedan jag kommit hem från skolan. Jag minns en gång när jag fått order av mor att gå ut och plocka bär sedan jag kommit hem men jag träffade några kamrater och vi började leka och under leken glömde jag bärplockningen. Den gången fick jag bannor av mor, men hon slog mig aldrig. Min far däremot kunde vara ganska hård mot oss barn, men han var känd som en mycket duktig arbetare.

Jag slutade skolan efter fem år, jag fick ej gå det sjätte därför att jag var tvungen att börja arbeta och bidraga till familjens försörjning, barnskaran växte ju också vad tiden led. Jag började då arbeta vid Säby med litet av varje, det som jag gillade mest var när jag fick en häst och åka ut och räfsa åkrarna sedan höet hässjats eller säden skurits. Annars var det mest sädesupptagning, särskilt när det regnat mycket och var surt gick det ej att köra med skördemaskinerna utan då fick säden skäras med lie, ett mycket hårt arbete som jag fick pröva på sedan jag blivit litet äldre.

Svartvitt foto. En kvinna med fem barn sitter i en kökssoffa, inne i en statarbostad. I bilden syns köksbordet, en järnspis och två stolar. På stolarna står en skål och en plåtlåda. På spisen står en stekpanna. Väggen är delvis klädd i panel och en tavla. På golvet ligger en trasmatta.
En kvinna med sex barn sitter i en kökssoffa, i en statarbostad. Statarmuseet i Skåne. Fotograf okänd.
Svartvitt foto. En pojke står utanför en träbyggnad. Han håller i en pinne och ler brett. Han är barfota och klädd i byxor, tröja, väst, en sliten jacka och en flätad hatt.
En pojke står utomhus med en pinne. Statarmuseet i Skåne. Fotograf okänd.

Statkäringen: Greta, född 1908

1934 blev jag statarhustru och vad det skulle innebära var ett oskrivet blad. Vi kom till Gryts gård, Blacksta till generalskan Ameen. I våra nya möbler fick vi vägglöss, inget skafferi, långt till källaren…

1934 blev jag statarhustru och vad det skulle innebära var ett oskrivet blad.

Vi kom till Gryts gård, Blacksta till generalskan Ameen. I våra nya möbler fick vi vägglöss, inget skafferi, långt till källaren. Vi grävde en grop i marken där vi hade mjölken. Vi hade 65 kr i månaden, därav gick 15 kr till avbetalning på möbler. Förutom lönen hade vi stat, potatis, säd, ärtor till vårt hushåll.

Jag jobbade i stora huset när jungfrun var ledig, på sommaren i den stora trädgården, alla slantar behövdes.

År 1937 föddes vår son, året därpå flyttade Generalskan till Barksäter och vi följde med. Det var en stor gård många statare, vi trivdes, grannsämjan var fin, där började jag att ta hemsömnad från fabrik, sydde vita rockar fick 90 öre styck och damkjolar för 1:25 styck och så jobbade jag i stora huset.

Jag var med i Östra Vingåkers arbetarkommun och blev invald i barnavårdsnämnden. Har alltid varit intresserad av politik, ville lära mej språk gå på kurser, men tyvärr blev det inte så det fanns inga studiemedel då, var man fattig så var man.

Man tänker tillbaka i tiden namnet statkäring, men även statdräng – dräng kunde vara ett skällsord – en statarhustru var inget värd, hon var en slav med många barn, skulle ändå mjölka 3 gånger om dagen, sköta hemmet, hur orkade dom?

Det där med mjölkningen var ett gissel för de flesta kvinnor på gården. Jag såg hur de satt och grät på mjölkpallen på mornarna innan de kom igång. Många gånger då inte förman såg det mjölkade jag en ko åt dem med maskin, en ko som var hårdmjölkad att det skulle inte gå med maskin sades det, men det gick.

Torsten, född 1915

Maskinmjölkaren: Torsten, född 1915

1934 sökte jag plats som maskinmjölkare till en gård i Stigtomta. Det var en stor och fin gård och ägdes av Sveriges första Agronomie doctor. I ladugården var vi 6 man som jobbade. Där började vi klockan 4.20 på morgonen…

1934 sökte jag plats som maskinmjölkare till en gård i Stigtomta. Det var en stor och fin gård och ägdes av Sveriges första Agronomie doctor. I ladugården var vi 6 man som jobbade. Där började vi klockan 4.20 på morgonen och höll på till klockan 7.00, då var det rast en timma för frukost. Klockan 8.00 till 10.00 för min del, disk av maskiner och rykt av kalvar. Klockan 10.00 kafferast, halv 11 middagsmjölkning och en lättare disk av maskinerna till klockan 12.00. Klockan 14.00 började vi igen med utfodring och utgödsling samt rastning av kor. 15.30 kafferast klockan 16.00 började kvällsmjölkningen och klockan 19.00 var arbetsdagen slut.

Jag var där ett och ett halvt år. Det var väl inget fel på arbetsplatsen som sådan, vi kom bra överens i ladugården förman inräknad. Jag blev osams med rättaren på sommaren 1935. Det var så att min fru skulle mjölka 14 dagar varannan månad och det var lite svårt för henne. Dels hade vi en liten pojke på 1 ½ år och för övrigt så kunde hon inte mjölka, men vi hade kunnat lejt för mjölkningen de gånger hon skulle mjölka.

Greta min fru skulle börja mjölka den 1 augusti. Då gick det inte att leja bort mjölkningen det såg ut som hon skulle få gå själv. Jag skulle ha fridag den dagen, det var nämligen en söndag. Då fick jag för mig att hon inte skulle mjölka mer. När jag kom hem på lördagkvällen sa jag till henne: Jag åker hem ikväll till Tisenhult. Min mor fyllde år i augusti och det här var den enda dagen som jag var ledig. Men imorgon går du bara inte och mjölkar. Om det kommer någon och knackar på så säg att du inte får gå.

På söndagsmorgon kom en av ladugårdskarlarna och knackade på fönstret och funderade på om hon hade försovit sig. Hon talade om att hon inte fick mjölka för mig. Då gick förman upp till kontoret och sade till befallningsman att han måste skaffa en mjölkerska med det samma. Jag hade talat med förman om det här i förväg så han visste hur det låg till. Nu var det bråttom, befallningsman måste klä sig och gå ut och försöka få tag i någon som var villig att mjölka 14 dagar. Det gick inte. Då kom de på att en man som kunde handmjölka skulle ta hand om mjölkningen de 14 dagar som Greta skulle mjölka.

När dessa 14 dagar var gågna då sade förman till agronomen: det är bättre att ha en karl till i ladugården och låta kvinnorna vara hemma och sköta sitt. Det blev så att alla kvinnor slapp mjölka. Det var bara en som var lite sur för hon inte kunde tjäna sina 20 kronor på 14 dagar, som de fick gå 3 gånger om dagen för. En och en halv timme varje gång.

Det där med mjölkningen var ett gissel för de flesta kvinnor på gården. Jag såg hur de satt och grät på mjölkpallen på mornarna innan de kom igång. Händerna var svullna av reumatism. Många gånger då inte förman såg det mjölkade jag en ko åt dem med maskin, en ko som var hårdmjölkad att det skulle inte gå med maskin sades det, men det gick.

Svartvitt foto. Bild inifrån ett statarhem. I mitten syns en kamin i gjutjärn, med en spisplatta. Runtom syns kanten av en säng, en hink, en kastrull, en trästol med ett kastrullock och ett par sockar på, ett strykjärn och ett par träskor. På väggen hänger en påse, en liten hylla och en kökshandduk. Väggen består av en vit spismur och småblommig tapet, med sotfläckar.
Ett statarhem, med en gjutjärnskamin med spisplatta. Statarmuseet i Skåne. Fotograf okänd.
Svartvitt foto. Sex män i en ladugård, med en mjölkmaskin och en ko. Fem av de är klädda i arbetsoveraller och kepsar. En är klädd i skinnjacka och hatt och ser ut att instruera de andra. De sitter hukade och lutar sig fram mot mjölkmaskinen och kon.
Sex män och en ko i en ladugård. Mannen i mitten håller i en mjölkmaskin. Statarmuseet i Skåne. Fotograf okänd.
Läs mer om maskinmjölkning

De första mjölkmaskinerna uppfanns omkring år 1900. Olika varianter testades och den som till slut slog igenom fungerade genom koppar som träddes på kons spenar och sög ut mjölk med vakuum.

På 1920-talet började mjölkmaskiner användas på svenska gårdar, även om mjölkning för hand fortfarande var det vanligaste. På 1970-talet hade maskinmjölkning tagit över.

Mjölkning har historiskt varit ett kvinnligt arbete, men när jordbruket industrialiserades och alltmer arbete gjordes med maskiner tog männen över delar av mjölkningsarbetet.

Fotot är uppskattningsvis från 1950-talet.

Statarhustrun som inte kunde mjölka: Rodny, född 1909

När jag fyllt 19 år gifte jag mig och flyttade med min man till Brösicke gård på Selaön där vi blev statare, min man blev kördräng. Vi stannade där endast ett halvår, arbetsgivaren ville att jag skulle börja mjölka men det kunde jag ej, min far hade alltid avrått mig från att lära mig detta, han hade ju sett hur statarhustrurna fick slita med den evinnerliga mjölkningen…

När jag fyllt 19 år gifte jag mig och flyttade med min man till Brösicke gård på Selaön där vi blev statare, min man blev kördräng. Vi stannade där endast ett halvår, arbetsgivaren ville att jag skulle börja mjölka men det kunde jag ej, min far hade alltid avrått mig från att lära mig detta, han hade ju sett hur statarhustrurna fick slita med den evinnerliga mjölkningen.

Vi flyttade då till Bergshammar i Fogdö där min man blev kördräng. Där fanns redan då mjölkmaskiner så det blev inte fråga om någon mjölkning för min del.

Vi stannade i Bergshammar i nio år. De sista åren var min man lastbilschaufför på godset och när han fick det arbetet flyttade vi till en flygel där vi fick en bättre bostad. Jag började då själv att arbeta i herrgårdsköket med olika sysslor.

Det var många gånger svårt att få slantarna att räcka till under statartiden och den knappa lönen måste drygas ut på olika sätt. Förutom staten hade man ett litet potatisland, hushållsgris och några höns som inbringade några ören för de ägg de värpte. På sommaren plockade man även bär och nypon, det blev alltid några ören för det. Vi statare slog oss även samman och köpte en tunna sill ibland som vi sedan delade på, alltid sparade man några ören.

Under krigsåren var det även svårt många gånger att få ut vad man skulle ha i stat på grund av ransonering och annat krångel. När man skulle slakta grisen t.ex. måste man ha licens till det. Vi hade också under stataråren fått sex barn, vilka naturligtvis måste ha sitt.

1937 flyttade vi till Norrby i Toresund där min man blev kördräng igen. Vi stannade där i fyra år varefter vi flyttade till Lida i Åker varifrån det sista statarlasset rullade år 1945 då statarsystemet upphörde. En gammal statare som hette Engman blev då intervjuad av Sveriges Radio om sin tid som statare och för det fick han hela 25 kronor. Det var det lättvindigaste han förtjänat i hela sitt liv och han var mycket glad däröver. Det var vid den tiden 24 statdrängar och torpare vid Lida herrgård. De flesta, däribland vi, stannade kvar som lantarbetare. Under tiden vi var lantarbetare byggde vi oss en egen villa, ett egnahem. Det blev en väldig skillnad på bostad jämfört med de statarbostäder vi tidigare bott i.

Svartvitt foto. En familj med en pappa, en mamma och tre barn, framför ett murat hus. Föräldrarna sitter på trappan in till huset. Pappan är klädd i långbyxor, uppkavlad arbetsskjorta och träskor. Mamman är klädd i kjol och huvudduk och har ett av barnen i knäet. De två andra barnen står lutade mot väggen. De är barfota och klädda i kortbyxor.
En familj med en pappa, en mamma och tre barn, utanför ett murat hus. Statarmuseet i Skåne. Fotograf okänd.

Lär dig mer på ett arbetslivsmuseum

Det finns flera museer i Sverige som berättar om och visar upp statarnas historia, på gårdar där statare levde.

Statarmuseet i Skåne, Torup

Här kan du besöka utställningar och rekonstruerade statar- och lantarbetarbostäder, möta statarnas djur, och lära dig mer om statarnas historia. Här finns även ett Arbetarbiblioteksmuseum.

Lagersbergs säteri, Eskilstuna

Med anor från medeltiden är Lagersbergs säteri en av Sveriges bäst bevarade karolinergårdar. Huvudbyggnaden och statarbostaden är idag museum.

Jan Fridegårdsmuseet, Bålsta

Statarmuseum med ett minnesrum över författaren Jan Fridegård och en utställning som belyser statarnas liv och villkor i det mellan-svenska storjordbruket.

Skansen

Friluftsmuseum med hus, gårdar, trädgårdar och djur från 1300-talet till 1900-talet. I statarlängan visas två statarhem från 1920-talet.

Julita gård – Sveriges Lantbruksmuseum, Katrineholm

Jordbruksmuseum med utställning om den agrartekniska utvecklingen under fyra sekler med start i 1600-talet. Här finns utställningar och bl.a. en statarlänga, torp och en luffarstuga.

Huseby statarmuseum, Grimslöv

Två arbetarhem vid Huseby bruk. En 30-tals lägenhet som visar hur statarna bodde och levde och en 50-tals lägenhet, tänkt för en ung familj.

Statarmuseet Överjärva Gård, Solna

Friluftsmuseum där du upplever hur en statarfamilj levde och arbetade på gården under 1920-talet. På gården finns bl.a. byggnader, beteshagar och odling.

Observera att EWK-galleriet har flyttat – utställningen finns på våning 4.

I decennier kommenterade EWK aktuella händelser från när och fjärran med träffsäkerhet och skicklighet. Han ville få oss att se omvärlden på ett nytt sätt – men att agera mot det som inte stod rätt till överlät han till betraktaren. Ingen undgår att känna de känslor hans bilder förmedlar. Alla kan uppskatta bilderna och ge dem en egen tolkning.

I utställningen Best of EWK möter du bland annat gåsen från 1992, som skriker i förtvivlan när fjäderdräkten är nedsmetad av olja. Du ser den sköra nyfikenheten hos de två nakna människorna som 1985 oroligt spanar efter varandra bakom de stora bokstäverna i ordet AIDS.

Kanske drar du på munnen åt EWK:s anklagande industripamp – en bild som ringar in hur miljöfrågan 1988 blev en av vår tids mest riktade sakfrågor i en valrörelse någonsin. Kanske reflekterar du över att ringarna på vattnet ännu inte har stillnat – som det ser ut nu når vi varken delmålen för 2030 eller 2040. I stället kan vi bara gissa att Sverige än en gång, precis som i EWK:s bild, kommer stå där med gasmasken på, peka mot den allt varmare solen och skylla på andra.

Om Ewert Karlsson


Ewert Karlsson sitter och målar en illustration.

Ewert Karlsson (1918-2004), känd under signaturen EWK, föddes i torpet Rävbrinken utanför Söderköping. Han är Sveriges genom tiderna mest kända politiska illustratör. Han inledde yrkeslivet som lantbrukare men blev snart upptäckt som den skickliga tecknare han var. 1951 slog hans dröm in och flytten gick till Stockholm där han inledde en karriär som yrkestecknare.

Esse Jansson, Norrtälje

Detaljer från utställningen

En posterutställning om källkritik för vuxna

Arbetets museum har satt fokus på demokratifrågor sedan starten 1991. Posterutställningen Välkommen in! är baserad på vandringsutställningen Välkommen in – Demokrati för vuxna. Båda utställningarna är en del av en större satsning som Arbetets museum gör kring demokrati och källkritik. I arbetet sätter vi fokus på att öka vår systemförståelse, tilliten till samhället och människors kunskap att identifiera vinklade budskap för att själva kunna förstå när vi blir utsatta för påverkansförsök.

Välkommen in! – Demokrati för vuxna

Välkommen in! – Posterversionen är en utställning som riktar sig till människor i och utanför arbetslivet. Här kliver du rakt in i den verklighet vuxna befinner sig i. På en arbetsplats och i ett hem får du ta del av hur våra invanda beteendemönster påverkar oss när vi tar in och delar information. När vi utsätts för påverkansförsök blir vi ofta triggade. Med ökad kunskap om hur vi fungerar, kan vi bli mer medvetna internetanvändare och bättre källor för varandra.

Turnéinfo

4 poster 50×70 cm och 1 bokmärke 15,5×5,4 cm. Trycks upp av mottagaren. Mottagaren står för tryckkostnaden. 
5 poster i A3-format anpassade för att skrivas ut av mottagaren.
8 samtalskort med information och öppna frågor, anpassade för att skrivas ut av mottagaren.

KOSTNAD 10 000 kronor för att visa utställningen under hela valåret 2026, enligt avtal.

Bokning

Har du frågor om våra demokratiutställningar? Kontakta demokratiturne@arbetetsmuseum.se

Utställningen är framtagen av Arbetets museum i samarbete med Biblioteksutveckling Östergötland

Detaljer från utställningen

Fotograf Ristenstrand

Fotografi har en sällsam egenskap att på samma gång vara förankrad både till en verklig och fiktiv värld. Det kommer jag aldrig sluta fascineras av och jag jobbar medvetet med detta grepp, att ständigt röra mig mellan det dokumentära och det fiktiva.

Charlotta Hammar

Var finns mitt närmsta skyddsrum? Vad händer om krisen kommer och de 65 000 skyddsrum som finns i Sverige inte är i tillräckligt bra skick att användas? Vad anses vara skyddsvärt och till vilket pris? Vad behöver vi bunkra hemma vid en kris? Vad är en människas behov?

Charlotta Hammar djupdyker rakt ner i de högst brännande frågorna kring samhällsskydd och beredskap, både ur ett samhälleligt och individuellt perspektiv. I en stor samlingsutställning får vi ta del av flera olika projekt där mänskligheten tvingas möta tankar kring framtida hot med fördjupning i skyddsrummet som företeelse samt miljökatastrofer. Frågorna som tar sin utgångspunkt i det vardagliga livet och hur det påverkas av känslan av att allt kanske inte kommer att ordna sig. Hon tänjer den dokumentära idévärlden tekniskt där hennes starka färgval lämnar betraktaren hängandes någonstans mellan verklighet och fiktion.

I utställningen visas verk ifrån serierna Unsheltered Island, All Shelters are Marked With a Sign, Inventering, Duck and Cover och Wrapped Kid. Dessutom visas filmen Beethoven Comfort samt ljudverket God natt, världen / Good Night, world (där ett barn läser upp broschyren Om krisen eller kriget kommer på svenska och engelska).

Porträtt av Charlotta Hammar

Om Charlotta Hammar

Charlotta Hammar (1982) är född i Värmland men bor och verkar numera på ön Styrsö utanför Göteborg. Charlotta är en prisad fotograf och konstnär som arbetar med frågor som tar sin utgångspunkt i det vardagliga livet med koppling till frågeställningar som berör kris, krishantering, olika typer av mentala och konkreta skydd och människans psykologiska försvar. Hon tar upp den kollektiva rädslan för existentiell utplåning av människan som art och hur den rädslan kan se ut.

En viktig inspirationskälla och referens är broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” från 2018 som delades ut till alla hushåll i landet. År 2024 fick Charlotta Hammar Arbetets museums dokumentärfotopris.

Martha Ossowska Persson

Detaljer från utställningen

Välkommen till Jävla k*kdator – en fotoutställning som ger röst åt de frustrerande och försvårande delarna i en alltmer digital arbetsvardag. Utställningen baseras på ett insamlat material med personliga berättelser från fackföreningen Unionens medlemmar.

Här möter du historier om digitala haverier, borttappade lösenord, känslan av övervakning, ologiska manualer, ännu ett omöjligt system att lära sig och känslan av psykbryt när timmar ägnas åt att lösa teknikstrul. Berättelserna varvas med fotografier av den prisbelönta bildjournalisten Daniel Nilsson.

Projektet är ett samarbete mellan Unionen och Arbetets museum.

”Det är lätt att se IT som ett ’det’ snarare än ett ’vi’. Men bakom systemen finns människor som också sliter – ofta i det tysta – för att få den digitala vardagen att fungera.”

Man, 32 år

”Jag bad till slut om ursäkt för att jag verkligen inte kan teknik,
jag är bemanningsplanerare, och det ingår oftast inte i mitt jobb att felsöka datorer (även om det ibland känns som det primärt är det jag sysslar med).”

Kvinna, 49 år

Detaljer från utställningen

Daniel Nilsson

Om Daniel Nilsson


Daniel Nilsson

Daniel Nilsson (f. 1978) är bildjournalist bosatt i Malmö. Han arbetar främst för dagstidningar och magasin och hans bilder kännetecknas ofta av tydliga inslag av underfundig humor och vardagsrealism.

Nilsson är flerfaldigt prisbelönt i Sverige och internationellt för sina bilder och reportage. Hans projekt ”Hemmakontor”, som skildrade ett förändrat arbetsliv i kölvattnet av Covid-19-pandemin, utsågs till Årets Vardagslivsreportage 2021 i Årets bild. År 2022 tilldelades Nilsson även det prestigefyllda Lars Tunbjörkpriset för projektet. ”Hemmakontor” visades på Arbetets museum under 2023.

Foto: Emil Malmborg

Har du en egen berättelse?

Under utställningsperioden samlar vi in fler berättelser om teknikstrul från hela landet – bidra gärna med dina erfarenheter via formuläret nedan! Du behöver inte vara medlem i en fackförening för att kunna bidra.

Lämna din berättelse

Lämna din berättelse

”Jag träffade grisar första gången 2019 och tyckte att de var väldigt fascinerande. Inte lika något annat djur jag hade mött. De var så stora, med mänskliga ljud och observanta ögon. Men det är också det svåraste jag har fotograferat.” 

Julia Lindemalm

I Julia Lindemalms bildvärld är djuren i fokus. Genom sina möten med djur riktar hon blicken mot människan och vårt förhållande till naturen. Hon synliggör hur våra försök att kontrollera det vilda inskränker djurens liv såväl som våra egna. ”De andra” är den första utställningen som tar ett helhetsgrepp om Julia Lindemalms konstnärskap. Här visas bilder från tidigare projekt, där djurparker i Europa, tigerägare i USA och svenska katter skildras.

Den största delen av utställningen vigs åt hennes senaste arbete Schwein, där betraktaren får träda in i grisens värld. Det är en kärleksförklaring till ett annat väsen, en studie av moderskap och njutning och samtidigt en skildring av den moderna djurindustrins brutalitet.

Utställningen samlar Julias konstnärskap med ett 70-tal fotografier, tre nya videoverk samt en nyproducerad videoinstallation. Till utställningen hör en katalog med en längre intervju med Julia Lindemalm. Katalogen innehåller även fragment ifrån resor och utdrag ur en processdagbok. Materialet varvas med nyskrivna dikter av den svenska poeten Agnes Gerner.

”Längtar lera, längtar
Uppblött jord

Full av regn som om den
Legat
på rygg med munnen
öppen
i september

Längtan fastklibbad i hjärnan,
Ett begär som vägrat
Avlas bort

Att söka svalka,
Att känna kylan stelna över huden

Spricka under solen som
En lycklig mun”

Dikt ur SUS av Agnes Gerner

Utställningen ”De andra” är producerad av Dunkers kulturhus. Curator för utställningen är den finske konstnären Aapo Huhta tillsammans med Dunkers kulturhus Axel Swanstein och Alexandra Lige Berglund.

Om Julia Lindemalm

Julia Lindemalm (född 1984) är en fotograf och konstnär, verksam i Malmö. Hon har gett ut två fotoböcker, Katt People (2017) och Zoo World (2018), och haft flera soloutställningar på bl.a. Galleri Kontrast i Stockholm, Arbetets museum i Norrköping och Abecita konstmuseum i Borås.

Julia Lindemalms fotografier präglas av en melankoli och subtil humor som bland annat belönat henne med det första Lars Tunbjörk-priset 2016 och Arbetets museums dokumentärfotopris 2023. Utställningen kombinerar hennes fem senaste projekt och blir hennes största hittills.

Anna Wahlgren

Detaljer från utställningen

Från Orust i väst till Vaxholm i öst, från Skellefteå i norr till Limhamn i söder – 32 fotografer från hela landet visar sammanlagt 128 bilder på temat ”När folket sover”.

Om Arbetets museums Dokfotosalong

Alla har en berättelse som är värd att berätta. Genom Dokfotosalongen vill Arbetets museum uppmärksamma den dokumentära bilden och erbjuda en plattform för alla, oavsett om du är professionell fotograf eller amatör.

De bidrag som går vidare till salongen väljs ut av en jury bestående av representanter från Arbetets museum samt inbjudna experter. Bidragen är anonymiserade när juryn gör sitt urval.

Årets tema

”När folket sover” blir temat för Dokfotosalong 2025. Som vanligt är det besökare till förra årets Dokfotosalong som fått lämna förslag på tema. Temat valdes ut bland ca 80 inkomna förslag.

”Ja, vad händer egentligen när folket sover? Vad pågår när vi blundar och inte ser? Vi lever i en tid då vi ständigt vaknar upp till en värld i förändring – hur kommer morgondagen se ut? Temat för också tankarna till allt arbete som sker i det dolda, på natten eller på dagen, det omätbara, maskineriet som håller vårt samhälle flytande. Temat öppnar onekligen upp för många spännade tolkningar och vi ser fram emot att ta del av alla ansökningar som kommer in. ”

Josefine Höijer, intendent för Dokfotosalong 2025

Tre stipendiater utses

Under utställningens visningsperiod utses tre stipendiater som erhåller 5 000 kronor vardera utifrån tre kategorier: Juryns pris för bästa bild/serie, Juryns pris för bästa bild/serie utifrån temat och Publikens pris för bästa bild/serie. 

Årets jury

Frågor om salongen? hör av dig till foto@arbetetsmuseum.se.

Årets deltagare är:

EWK gjorde många satirteckningar om fackliga konflikter. Han använde symbolik som att dela en brödkaka rättvist och att vara en lagspelare för att visa fackens ambitioner att hitta solidariska lösningar. Arbetare tecknades med allvarlig min och skyddshjälmar, medan arbetsgivare ofta hade glasögon och kostym.

Strejker var vanligare under det sena 1800- och tidiga 1900-talet, med Storstrejken år 1909 som ett känt exempel. Men även våren 2025 har det varslats om strejk från flera håll.

Vi kan ju bara undra hur EWK hade tolkat årets avtalsrörelse.

Om Ewert Karlsson


Ewert Karlsson sitter och målar en illustration.

Ewert Karlsson (1918-2004), känd under signaturen EWK, föddes i torpet Rävbrinken utanför Söderköping. Han är Sveriges genom tiderna mest kända politiska illustratör. Han inledde yrkeslivet som lantbrukare men blev snart upptäckt som den skickliga tecknare han var. 1951 slog hans dröm in och flytten gick till Stockholm där han inledde en karriär som yrkestecknare.

Esse Jansson, Norrtälje

Detaljer från utställningen