”När jag var 16 år flyttade jag in till stan. Jag ville börja arbeta. Jag ville iväg hemifrån, försörja mig och aldrig bli så fattig som vi var. Att få det bra var mitt mål.”

Alva sökte jobb i Strykjärnet, där hennes systrar jobbade på väveriet. Hon fick börja på rullningen med en lön på 24 kronor i veckan. Det var stort, att tjäna egna pengar, när hon aldrig haft några pengar tidigare.

I Strykjärnet hade Alva alltid första skift. Klockan fyra på morgonen gick hon upp och kokade kaffe, gjorde sig i ordning och tog sig till arbetet. Hon ville inte komma i sista minuten, och försov sig aldrig heller. Klockan fem på morgonen började skiftet, som varade till halv två.

”Frukost det åt vi på jobbet. Åtta till en kvart över, satt vi på en låda några stycken och prata och drack kaffe. Då stängde vi av maskinerna. Klockan tolv brukade vi dricka en kopp kaffe bara, sen gick vi ju hem halv två. Vi hade ingen lunch. Det var ju så bra för vi var så bra gäng. Vi var ju som en hel familj, var ju aldrig något bråk. Vi var ju ihop och drack kaffe och hade roligt.”

Det gick inte att prata när man arbetade. Det fanns inte tid att prata heller. Alva och hennes arbetskamrat Svea rökte inte, men det fanns andra som smet iväg hela tiden för att röka.

Lokalerna var dammiga och på lördagar skulle maskinerna rengöras. Då jobbade Alva till halv elva, sedan torkade hon av sin maskin med trasor så att den blev ren och fin. När arbetsdagen var slut sprang de ner till källaren och duschade. Det fick de så klart inte, men hemma hade de ingen dusch.

Den 14:e maj 1962 kom nyheten att Holmen Bomull hade sålts. 380 människor berördes. Strykjärnets tid som bomullsväveri var över.

”När fabriken stängde kändes det som en bit av mig dog. Jag hade varit där så länge, sedan 1927. De pratade om att det gick dåligt, att de kanske skulle vara tvungna att lägga ned. Men att de skulle lägga ned alltihop hade jag aldrig kunnat drömma om. Men det gjorde de.”

Efter sin tid på Strykjärnet började Alva jobba vid Järven, en annan fabrik som tillhörde samma bolag. Där fick hon en guldklocka efter att ha arbetat i företaget i fyrtio år. Sedan arbetade hon för Gamlestaden fram till pensionen. Det var tufft för Alva att gå i pension:

”Jag blev deprimerad när jag pensionerades. Jag blev nästan galen när de stängde fabriken och jag inte fick gå till jobbet längre. Jag blev smal som en sticka, jag åt ingenting.”

Det var aldrig något för Alva att vara hemmafru. Hon ville inte heller vara hemma som pensionär, så mycket tyckte hon om att jobba.

”Jag vaknar fortfarande klockan fyra på morgonen och tror att jag ska gå till jobbet. Folk tycker jag är tokig när jag säger att jag vill tillbaka. Gud, om jag bara fick jobba. Det var hemskt när jag kom hem och hade fått sluta. Jag tog med mig borsten och kniven som jag skrivit mitt namn på. Små saker som vi använde för att rengöra maskinerna med. Jag har sparat dom i en låda som minne.”

Tänk om Alva hade vetat, då när hon började arbeta 1927, att hennes berättelse skulle gå att följa för museibesökare i Norrköping till långt in på 2000-talet. Att den gör det beror på att Alva var en av många textilarbetare som intervjuades i en insamling på 1980-talet. När Arbetets museum öppnade 1991 gjordes just hennes berättelse till en utställning i museets trapphus. Utställningen är väldigt populär och har fått vara kvar i över 30 år…

En av alla dem som arbetade i Strykjärnet var Einar Jonsson. Han föddes på Saltängen i Norrköping 1891 och arbetade i 54 år på Holmens Bruk och Fabriks AB.

Einar började arbeta när han var 13, då hade han gått i skolan i sex år. På den tiden var en normal arbetsdag tio timmar lång, men för minderåriga gällde åtta timmar. Han var engagerad i förbundet Arbetsledarna och tog redan tidigt strid för bättre arbetsvillkor:

”När jag var 13 år så var min första strejk. Vi var tio stycken grabbar – uppsättaregrabbar kallades det på fabriken – som hade tre kronor i veckan då, och det där gillade inte vi. Vi sprang ner en morgon från jobbet när verkmästaren kom. Då fråga han ’Vad är det här för nånting?’. ’Jo vi strejkar’ sa vi. ’Va, vad är det?’ sa han, ’Jo, vi ska ha mera betalt’ sa vi. ’In med er!’ skrek han. ’Nej vi ska ha mera betalt’ och då, hur det var, så gick han med på att vi fick 50 öre, så då fick vi 3,50.”

I 17-årsåldern var Einar uppbördsman, det vill säga den person som gick runt på arbetsplatsen och samlade in medlemsavgiften till facket. År 1909 bröt den så kallade storstrejken ut i Sverige. Einar minns:

”När strejken var slut så skulle vi ju inte få tillhöra nån fackförening. Men en månad efteråt så kom kassörn och sa åt mig ’Hördu Einar, nu får du ta och jobba igen, med avlöningarna’. Och då fick jag börja på igen och smyga mig till och ta opp pengar för det där.”

Några år senare sattes Einar att jobba nattskift, och återigen protesterade han mot villkoren. Den gången slutade det med att han bytte jobb i ett par år.

”Det var 1911 eller -12. Vi hade kammaskiner där på fabriken, och det var ett fruntimmer som hade dom där maskinerna om dagarna. Men så kom vår verkmästare och sa till mig att jag skulle överta kammaskinerna om nätterna. Då slutade dom andra klockan sju på kvällen, och jag fick gå ensam och arbeta från sju på kvällen till sju på morgon. Jag såg inte en enda människa, mer än nattvakten kunde jag se ibland. Så gick jag och sa åt verkmästaren: ’Ja men jag har ju inget mera betalt för att jag arbetar om nätterna, jag skulle få lite mera betalt’. ’Näe, det går inte alls’. ’Jag menar ni har inte rättighet att ha mig ensam om nätterna, går bland remmarna och det här’. ’Ja då är det bara att sluta då’, fick jag till svar. Då ledsna jag på det där. Och jag tänkte som så att jag skulle få nåt annat jobb.”

Einar fick ett annat jobb, som extra brevbärare på Postverket. I fyra år jobbade han där, och ”hade inte en ledig helg”. Men när det visade sig att han inte kunde få en fast tjänst som brevbärare – och därmed statstjänsteman – så sökte han sig tillbaka till Holmens Bruk. Efter utbildning i vävskola kom han så småningom att ha sin arbetsplats i Strykjärnet, när fabriken var nybyggd och full med maskiner.

”1919 vart jag arbetsledare. På den tiden hette det förman och inte arbetsledare.”

Einar var med och bildade Holmens textilklubb, han satt i distriktsstyrelsen i förbundet Arbetsledarna och var under en tid deras revisor. Han var även med och bildade Arbetsledarnas sångkör, där han deltog i 31 års tid. Torkel kallar sin morfar för gråsosse, som följde en moral som sa: ”gör din plikt och kräv din rätt”. Han tror att Einar kände ett stort ansvar.

”Han hade liksom den här gammaldags moralen, och delvis också då det här manliga idealet. Alltså att han skulle ju sköta det hela, han skulle ta hand om… och i den mån blev han ju också litegrann, auktoritär. Men det var han som hade ansvaret, så kände han.”

Einar intervjuades under en studiecirkel med ABF, Arbetarnas Bildningsförbund, på sent 1970-tal. Vi har kunnat ta del av Einars minnen genom att hans barnbarn Torkel hörde av sig till Arbetets museum med fotografier och en bandinspelning som berättar om hans morfars yrkesliv. Materialet är sparat i museets arkiv.