Jävla k*kdator! Berättelser om digital stress och arbetsmiljö

”Ja, säg att jag måste komma åt någon plats på vårt intranät där jag har viktig information för att hjälpa en kund och då blir det ju också problem att det liksom, maskineriet går inte framåt. Och då måste man ha koll också för att sen, okej, jag kan inte lösa det här nu, jag får lösa det imorgon, men då ska du komma ihåg det här imorgon också och det byggs på. Så man har väldigt många bollar i luften tack vare det.”

Har du något system liksom för dig själv att hålla koll på sådana där grejer?

”Ja, vi har ju ett gemensamt system egentligen för hela butiken där vi har en så kallad problemlåda. Okej, här måste vi ha koll, och då är vi aktivt att vi kollar den flera gånger per dag. Där vi kan skriva ut och skriva ner på papper för när datorerna inte funkar. Så då går vi old school och kör papper och penna.”

~

”Problemet är väl nu också att i och med att det har varit så mycket, så även nu om det är ett litet problem så är det stort, för att det sitter i ryggmärgen nu på något sätt, som ett irritationsmoment. Och man vill bara att det ska funka. Det är en sak om jag gör ett fel aktivt. Okej, jag tryckte på fel knapp. Det är ju mänskliga faktorn. Men jag vet att jag har tryckt rätt och jag har gjort det här rätt, men så blir det fel. Då blir det väldig frustration. För på mig själv eller säg mina kollegor, om vi gör fel, vilket vi alla gör fel, det är ju inte så, ingen är ju perfekt, men då kan vi ju kolla, okej, hur kan vi ändra rutiner, vad kan vi göra om för att det inte ska bli fel igen? Det går ju liksom att göra en plan för det, att säkra upp. Men just när det är något som du inte kan göra en plan för, du är helt maktlös. Det är bara såhär, okej, nu är det trasigt, ja. Och det är svårt att inte ta på sig fast man vet att man egentligen har gjort allt man ska och gjort rätt.”

”Det är väldigt överväldigande i början när man är ny. Att lära upp sig i alla de här olika systemen. Men jag har lärt mig vilka system man använder till vad. Sen så har vi ju nu börjat utveckla nya system och gå över från ett till ett annat. Så det blir hela tiden det här, okej, men nu måste man läras upp i det här nya och så funkar inte det på samma sätt som det gamla gjorde. Och så blir man lite frustrerad över att de grejerna som jag kunde göra förut kan jag inte göra nu.

Jag tror att alla på företaget, till och med de som är ansvariga för att ta fram systemen, famlar lite i mörkret. För att vi, det är ju ingen av oss som är expert på programmering och digitala system riktigt. Utan vi alla får hålla varandra i handen och bara ta oss igenom det här tillsammans. Och sen de som ska hålla i utbildningen internt, de vet ju inte heller hur systemen funkar helt och hållet. Så det har blivit mycket, ja men mycket att det som är nytt, eller de system som vi har börjat arbeta i. Det är nytt för alla och även de som är ansvariga för att implementera det, de kan ju inte allt. Så det är svårt att ha utbildningar internt. Och det har ju lett till en del frustration att det går väldigt fort fram och vi vet inte riktigt vart vi är på väg och hur vi ska använda de här systemen.”

~

”Och sen är ju ett problem också att allt kostar pengar när man ska ta in externa system. Och då blir också det en dragkamp. Hur mycket pengar kan vi lägga på att vi tar in någon externt som fixar allt åt oss och håller utbildningar för oss? Och hur mycket kan vi ta själva internt för att spara in på de kostnaderna?”

”Jag själv jobbade på ett annat företag där det visade sig att alla mejl som skickades från någon i det företaget, då gick det en kopia till VD:n och ägaren. Så där var det ju övervakning på riktigt. Orsaken till att jag märkte det var att jag stod vid hans dator en gång och kollade och så såg jag att det var ett mejl jag hade skrivit till någon helt annan. Inget oegentligt på något sätt utan bara att jag såg ett mejl. Och sen så luskade jag lite mer och då visade det sig att han hade lagt in att alla mejl som skickades så skulle han få en kopia.”

Hur kändes det att se?

”Förjävligt. Det var inte det som var droppen som fick bägaren att rinna över som gjorde att jag sa upp mig, men det var nog den näst sista droppen. Nej, det var otäckt. Och jag förstår, jag funderar själv ibland. Alltså, är det någon som tittar på när jag är inloggad i systemen? Är det någon som kollar när jag skickar mejl? Vad jag skickar för mejl? Till vilka jag skickar mejl? Det är ju jättelätt. Alltså vilka sidor jag är på, på datorn. Arbetsförmedlingen, ska man gå in där bara för att jäklas med dem? Och se ifall de kommer och vill ta hand om mig lite extra. Nej, tankarna kommer absolut och fler är nog mer nervösa och rädda än vad jag är. Men jag kan känna mig övervakad, absolut.”