”Och så hänger sig systemet. En vanlig reaktion på det är att man fäller ihop datorn, ger ifrån sig en jättesuck, går och tar en kopp kaffe, eventuellt till och med bara går hem.”
Frans, 50 år, redaktör
Jävla k*kdator! är en utställning och en samtidsdokumentation om de frustrerande och försvårande delarna i en alltmer digital arbetsvardag – digitala haverier, borttappade lösenord, övervakning, ologiska manualer, ännu ett omöjligt system att lära sig och känslan av psykbryt när timmar ägnas åt att lösa teknikstrul.
Här får du fördjupa dig i samtidsdokumentationen, där olika tjänstemän har intervjuats och fotograferats på sin arbetsplats. Ta del av deras erfarenheter av den digitala arbetsmiljön och några svar på frågan vad är egentligen digital arbetsmiljö?
”Man släpper ju inte riktigt jobbet när man kommer hem heller och det vet jag ju att min fru klagar på ibland att jag kollar på telefonen för mycket.”
Andreas, 42 år, lösningsarkitekt
Danail, 42 år, butikschef
Danail är butikschef på en optikerkedja. Deras utrustning, IT-system och arbetssätt styrs alltså av kedjans strukturer, även om de har utvecklat egna rutiner i butiken. Han berättar om stressen som sätter sig när det uppstår problem som han och butikspersonalen inte kan lösa – en känsla av maktlöshet.
”Ja, säg att jag måste komma åt någon plats på vårt intranät där jag har viktig information för att hjälpa en kund och då blir det ju också problem att det liksom, maskineriet går inte framåt. Och då måste man ha koll också för att sen, okej, jag kan inte lösa det här nu, jag får lösa det imorgon, men då ska du komma ihåg det här imorgon också och det byggs på. Så man har väldigt många bollar i luften tack vare det.”
Har du något system liksom för dig själv att hålla koll på sådana där grejer?
”Ja, vi har ju ett gemensamt system egentligen för hela butiken där vi har en så kallad problemlåda. Okej, här måste vi ha koll, och då är vi aktivt att vi kollar den flera gånger per dag. Där vi kan skriva ut och skriva ner på papper för när datorerna inte funkar. Så då går vi old school och kör papper och penna.”
~
”Problemet är väl nu också att i och med att det har varit så mycket, så även nu om det är ett litet problem så är det stort, för att det sitter i ryggmärgen nu på något sätt, som ett irritationsmoment. Och man vill bara att det ska funka. Det är en sak om jag gör ett fel aktivt. Okej, jag tryckte på fel knapp. Det är ju mänskliga faktorn. Men jag vet att jag har tryckt rätt och jag har gjort det här rätt, men så blir det fel. Då blir det väldig frustration. För på mig själv eller säg mina kollegor, om vi gör fel, vilket vi alla gör fel, det är ju inte så, ingen är ju perfekt, men då kan vi ju kolla, okej, hur kan vi ändra rutiner, vad kan vi göra om för att det inte ska bli fel igen? Det går ju liksom att göra en plan för det, att säkra upp. Men just när det är något som du inte kan göra en plan för, du är helt maktlös. Det är bara såhär, okej, nu är det trasigt, ja. Och det är svårt att inte ta på sig fast man vet att man egentligen har gjort allt man ska och gjort rätt.”
”Det är oftast lättare att ha koll på de systemen som man jobbar med varje dag eller varje vecka. Det är de som är lite sådär förrädiskt återkommande med längre intervall, då kan det vara något som ska uppdateras innan man börjar eller man har glömt hur man gjorde, man måste liksom läsa instruktionerna igen, eller så gör man fel.”
Måns, 58 år, administratör
Malin, 28 år, säkerhetsrådgivare
Malin är säkerhetsrådgivare på ett företag för transport och hantering av farligt gods. Hon har jobbat där i två år och företaget håller nu på att utveckla och byta ut ett stort IT-system. Malin berättar om svårigheterna med det – nya arbetssätt, utbildning och ovisshet.
”Det är väldigt överväldigande i början när man är ny. Att lära upp sig i alla de här olika systemen. Men jag har lärt mig vilka system man använder till vad. Sen så har vi ju nu börjat utveckla nya system och gå över från ett till ett annat. Så det blir hela tiden det här, okej, men nu måste man läras upp i det här nya och så funkar inte det på samma sätt som det gamla gjorde. Och så blir man lite frustrerad över att de grejerna som jag kunde göra förut kan jag inte göra nu.
Jag tror att alla på företaget, till och med de som är ansvariga för att ta fram systemen, famlar lite i mörkret. För att vi, det är ju ingen av oss som är expert på programmering och digitala system riktigt. Utan vi alla får hålla varandra i handen och bara ta oss igenom det här tillsammans. Och sen de som ska hålla i utbildningen internt, de vet ju inte heller hur systemen funkar helt och hållet. Så det har blivit mycket, ja men mycket att det som är nytt, eller de system som vi har börjat arbeta i. Det är nytt för alla och även de som är ansvariga för att implementera det, de kan ju inte allt. Så det är svårt att ha utbildningar internt. Och det har ju lett till en del frustration att det går väldigt fort fram och vi vet inte riktigt vart vi är på väg och hur vi ska använda de här systemen.”
~
”Och sen är ju ett problem också att allt kostar pengar när man ska ta in externa system. Och då blir också det en dragkamp. Hur mycket pengar kan vi lägga på att vi tar in någon externt som fixar allt åt oss och håller utbildningar för oss? Och hur mycket kan vi ta själva internt för att spara in på de kostnaderna?”
”Det ser man ibland vissa som inte går ens på lunchen. ’Du ska gå på lunch’, ser man direkt chefen skickar. Men sen är det så här, jag har haft kollegor som har varit offline och suttit och jobbat, för de ska hinna ifatt.”
Eric, 48 år, handläggare
Anders, 54 år, business navigator
Anders jobbar med affärsutveckling på ett företag som driver varuhus. Han berättar om en erfarenhet från en tidigare arbetsplats, där chefen i hemlighet övervakade alla mejl som de anställda skickade. En otäck upplevelse, som fortfarande väcker funderingar hos honom om hur lätt det är spåra någons digitala aktiviteter.
”Jag själv jobbade på ett annat företag där det visade sig att alla mejl som skickades från någon i det företaget, då gick det en kopia till VD:n och ägaren. Så där var det ju övervakning på riktigt. Orsaken till att jag märkte det var att jag stod vid hans dator en gång och kollade och så såg jag att det var ett mejl jag hade skrivit till någon helt annan. Inget oegentligt på något sätt utan bara att jag såg ett mejl. Och sen så luskade jag lite mer och då visade det sig att han hade lagt in att alla mejl som skickades så skulle han få en kopia.”
Hur kändes det att se?
”Förjävligt. Det var inte det som var droppen som fick bägaren att rinna över som gjorde att jag sa upp mig, men det var nog den näst sista droppen. Nej, det var otäckt. Och jag förstår, jag funderar själv ibland. Alltså, är det någon som tittar på när jag är inloggad i systemen? Är det någon som kollar när jag skickar mejl? Vad jag skickar för mejl? Till vilka jag skickar mejl? Det är ju jättelätt. Alltså vilka sidor jag är på, på datorn. Arbetsförmedlingen, ska man gå in där bara för att jäklas med dem? Och se ifall de kommer och vill ta hand om mig lite extra. Nej, tankarna kommer absolut och fler är nog mer nervösa och rädda än vad jag är. Men jag kan känna mig övervakad, absolut.”
Vad är digital arbetsmiljö…
för Danail?
Danail, 42 år, butikschef
”För mig är det nya rutiner och sätt att jobba på. Det är ju digital stress och ibland önskar man att saker och ting var mer utprovade. Och sen är det ju det här också att jag märker med åldern också att man blir ju lite, inte lika snabbtänkt. Och det är ju nya program man ska lära sig och det blir ju hela tiden, det är ju jättebra med utvecklingen men man ska hinna med den också, själv. Och det blir ju en stress också. Vad händer den dagen när inte jag hinner med? Blir jag av med jobbet då? Det sitter ju i bakhuvudet och det gör ju också en stress. För när jag fick det här jobbet så jobbade man det på ett sätt. Idag jobbar vi inte så längre.”
för Frans?
Frans, 50 år, redaktör
”Det jag tänker på direkt, det första som kommer top of mind är att kunna hantera och navigera i den här stora mängden system, olika system. Det är det jag tänker på i första hand. Sen fortsätter jag att tänka på det så dyker ju de här, det är ju det med digitala mötesformer. Ganska långt ner på listan kommer hårdvarufrågan. Den förutsätter man bara att det ska funka. Så är det ju inte alltid. Men det är ändå lite förvånande hur lite man tänker på det. Den bara finns där. Så skulle jag nog säga att det, i den ordningen.”
Och digital stress?
”Ja, digital stress. Jag vet inte vad som särskiljer digital stress ifrån annan stress, för att det, det är ju egentligen inte det att de här arbetsmomenten och systemen är digitala som framkallar stressen, utan det är just att det är så många system. Och de hade ju kunnat vara fysiska också. Det hade ju kunnat vara någon sån här Kafka-situation där du ska gå i 15 olika arkiv för att genomföra olika typer av arbetsuppgifter, administrativa och andra, och de hade säkert upplevts som lika stressande, tror jag. Så jag vet inte egentligen vad det är som gör den här stressen just bunden till det digitala i sig. Men det är klart att digitaliseringen gör det ju så mycket lättare att lättvindigt implementera nya system eller försöka implementera.”
för Malou?
Malou, 49 år, konsult
”Digital arbetsmiljö skulle jag säga är lika med arbetsmiljö för mig. Det finns liksom ingen. Det är som att säga en gång i tiden, jobba med marketing, om det nu ska vara digital marketing, nej det finns inte längre. Det är bara en del av det.
Men däremot digital stress, jag skulle vilja likställa det med stress idag. Jag tror inte det finns någon separation på det längre, för det är stressen. Tillsammans med allt annat, om jag säger så, så har det liksom blivit en normal del. Och jag tror att det är ju inte att min dator kraschar längre eller att inte jag kan betala, komma åt fakturorna på jobbet liksom eller att Word inte fungerar. Utan nu är det ju mer att, jag tror det är tillgängligheten. För att man kan bli nådd hela tiden liksom. Det tror jag är svårare. Helt klart.”
för Agneta?
Agneta, 67 år, marknad- och kommunikationschef
”Jag upplever ju min arbetsmiljö som så fysisk och mental. Det bygger så mycket på mellanmänskliga relationer och upplevelser i stunden, som ju verkligen är bara fysisk närvaro. Det är egentligen det som jag, när jag tänker på min arbetsmiljö i stort, så är det det som är det bärande för mig.
Men annars så, ja vad betyder digital arbetsmiljö för mig? Förmodligen så skulle jag nog tänka på det i termer av att det har blivit någonting som vi är så beroende av idag och att det har gjort oss så sårbara. För när systemen inte fungerar, när någonting händer, då blir vi liksom handlingsförlamade och låsta. ’Ja men då går det inte!’ Liksom så. Och då kan ju jag då tycka, ja men då gör vi på det här sättet istället. ’Nej men det går inte för då blir det såna konsekvenser där. Vi måste göra i det här systemet för annars får vi inte ut dem sådär.’ Ja du vet. Det är nog det jag tänker kanske mest, att det påverkar oss i så många delar av vårt arbete. Om det inte funkar så är vi helt låsta.”
enligt Unionen?
Digital arbetsmiljö är både de tekniska verktygen man använder i arbetet och villkoren för hur de används. Det är alltså bredare än det rent tekniska, som dator, skärm och olika programvaror. Det kan också handla om hur verktygen påverkar ens arbetssätt, hälsa och möjlighet till återhämtning utanför jobbet eller hur olika system samverkar och hur mycket de kräver av ens uppmärksamhet.
Flera saker kan leda till stress och dålig digital arbetsmiljö, som att behöva ha flera system eller kommunikationskanaler igång samtidigt eller att inte vara tillräckligt insatt i hur ett system fungerar. Den digitala arbetsmiljön bör ingå i det systematiska arbetsmiljöarbetet på arbetsplatsen, något som ska undersökas årligen enligt Arbetsmiljöverket.
Läs mer om digital arbetsmiljö och projektet Jävla k*kdator! på Unionens hemsida: Jävla kukdator! | Unionen
Fotografier
Daniel Nilsson
MalinAndreasAndersEricDanailAgnetaMalouMåns
För tionde året i rad är Arbetets museums årliga Dokfotosalong tillbaka – och i år är vi glada att presentera Fotograferna som ny medarrangör. Årets tema är ”Händer”. Vad betyder det för dig? Ansökan är öppen 23 mars–29 april, välkommen med ditt bidrag!
Om Arbetets museums Dokfotosalong
Alla har en berättelse som är värd att berätta. Genom Dokfotosalongen vill Arbetets museum uppmärksamma den dokumentära bilden och erbjuda en plattform för alla, oavsett om du är professionell fotograf eller amatör.
Alla över 18 år kan ansöka om att ställa ut i salongen. Ansökan öppnar på den här sidan den 23 mars och ansökningsavgiften är 200 kronor. De bidrag som går vidare till salongen väljs ut av en jury bestående av representanter från Arbetets museum, Fotograferna samt en inbjuden expert. Bidragen är anonymiserade när juryn gör sitt urval.
”Vi är glada för att bli samarbetspartner och medarrangör till Dokfotosalongen 2026 och ser fram emot att arbeta tillsammans med Arbetets museum. Förhoppningsvis kan det vara starten på ett längre samarbete”
Magnus Wahman, verksamhetsledare för Fotograferna
Årets tema: Händer
”Händer” är temat för Dokfotosalong 2026. Som vanligt är det besökare till förra årets Dokfotosalong som fått lämna förslag på tema.
”Varje år imponeras vi av hur fotograferna valt att jobba med temat, och i år blir säkert inget undantag. Ordet ”händer” väcker många olika associationer: händer som håller om varandra, händer som arbetar, händer som hjälper – eller stjälper. Fotografens händer, som skickligt fångar ögonblicket. Temat rymmer hela spektrumet av mänskliga erfarenheter”
Josefine Höijer, intendent och projektledare för Dokfotosalongen
Tre stipendiater utses
Under utställningens visningsperiod utses tre stipendiater som erhåller 5 000 kronor vardera utifrån tre kategorier: Juryns pris för bästa bild/serie, Juryns pris för bästa bild/serie utifrån temat och Publikens pris för bästa bild/serie.
Från 23 mars till den 29 april är ansökan öppen till årets Dokfotosalong. Salongen öppnar under Dokfotodagen på Arbetets museum, som går av stapeln under Norrköpings kulturnatt den 26 september.
Årets jury
Magnus Wahman, verksamhetsledare Fotograferna
Petter Engman, fotograf, Västerbottens museum
Johanna Haverlind, utställningschef och juryns ordförande, Arbetets museum
”Ufo-arkivet har helt klart väckt något hos oss på museet. Vi fångades av sökandet efter fakta och passionen hos människorna som arbetar där”
Johanna Haverlind, utställningschef
Fenomenet, filmen och världens största ufo-arkiv
Allt började med ett arkiv i en källarlokal. Ett verklighetens Arkiv X som blev startskottet för en storslagen svensk äventyrsfilm. Ufo-arkivet – eller Archives for the Unexplained (AFU), som det egentligen heter – grundades i Södertälje år 1973 och flyttade till Norrköping 1979. I dag samlar arkivet omkring 75 000 rapporter om ufo-observationer från världens alla hörn.
Utställningen ”UFO Norrköping” är skapad av Arbetets museum i samarbete med Archives for the Unexplained och filmkollektivet Crazy Pictures i Norrköping. Crazy Pictures ligger bakom den uppmärksammade filmen ”UFO Sweden”, som inspirerats av arkivet.
Mystik, nostalgi och Norrköping
Precis som i UFO Sweden spelar Norrköping en viktig roll i utställningen. Här kan du utforska ufo-observationer från trakten och titta närmare på rekvisita och bortklippta scener från filmen. Du får lära känna personerna bakom arkivet och veta mer om hur arbetet med att kritiskt granska UFO-rapporter går till. Allt varvat med en stor dos av nostalgi och mystik.
Om Archives for the Unexplained
I 16 olika lokaler, de flesta i källarutrymmen, i utkanten av Norrköping ligger stiftelsen Archives for the Unexplained (”Arkivet för det oförklarade”), som enligt dem själva är världens största specialiserade ufo-arkiv.
Arkivet omfattar bibliotek med 4 000 hyllmeter med 37 000 titlar och 75 000 originalrapporter om ufo-observationer, cirka en miljon tidningsklipp, 500 rullband och 10 000-tals foton och illustrationer.
Här finns också den nationella föreningen UFO-Sveriges rapportcentral, dit allmänheten kan ringa in observationer av okända fenomen på himlen. Hit inkommer omkring 200–300 rapporter varje år.
Källa: Stiftelsen Archives for the Unexplained (AFU)
Arbetets museum
Om Crazy Pictures
Norrköpingsbaserade Crazy Pictures är ”filmkollektivet med en förkärlek för omöjliga projekt”, som de själva beskriver det. Kollektivet träffades på gymnasiet och blev snabbt en självklar konstellation då de insåg att de delade samma dröm – att få skapa film. År 2008, direkt efter studenten, startade kvintetten det företag som idag är Crazy Pictures.
Kollektivets framgång startade på YouTube där de med kortfilmsserien ”Poesi för fiskar” blev en av Sveriges största Youtubekanaler. Gruppens första långfilm ”Den blomstertid nu kommer” släpptes 2018. Filmen fick 110 000 biobesök i Sverige och har nu sålts till över 100 länder.
”UFO Sweden” är Crazy Pictures senaste långfilm och trefaldigt guldbaggenominerad. Den har hittills sålts till över 80 länder.
Crazy Pictures
Detaljer från utställningen
Foto/video: Fotograf Ristenstrand
”Hans budskap kan sätta hullingar i själens djup. Men i varje tecknad linje tickar ändå ett rött hjärta som säger: ge inte upp. Hans bilder kan, mitt i sin kallt avslöjande hårdhet, märkligt nog också vara en tröst.”
Stellan Andersson författare
I decennier kommenterade EWK aktuella händelser från när och fjärran med träffsäkerhet och skicklighet. Han ville få oss att se omvärlden på ett nytt sätt – men att agera mot det som inte stod rätt till överlät han till betraktaren. Ingen undgår att känna de känslor hans bilder förmedlar. Alla kan uppskatta bilderna och ge dem en egen tolkning.
I utställningen Best of EWK möter du bland annat gåsen från 1992, som skriker i förtvivlan när fjäderdräkten är nedsmetad av olja. Du ser den sköra nyfikenheten hos de två nakna människorna som 1985 oroligt spanar efter varandra bakom de stora bokstäverna i ordet AIDS.
Kanske drar du på munnen åt EWK:s anklagande industripamp – en bild som ringar in hur miljöfrågan 1988 blev en av vår tids mest riktade sakfrågor i en valrörelse någonsin. Kanske reflekterar du över att ringarna på vattnet ännu inte har stillnat – som det ser ut nu når vi varken delmålen för 2030 eller 2040. I stället kan vi bara gissa att Sverige än en gång, precis som i EWK:s bild, kommer stå där med gasmasken på, peka mot den allt varmare solen och skylla på andra.
Ewert Karlsson (1918-2004), känd under signaturen EWK, föddes i torpet Rävbrinken utanför Söderköping. Han är Sveriges genom tiderna mest kända politiska illustratör. Han inledde yrkeslivet som lantbrukare men blev snart upptäckt som den skickliga tecknare han var. 1951 slog hans dröm in och flytten gick till Stockholm där han inledde en karriär som yrkestecknare.
Esse Jansson, Norrtälje
Moder Jord – med eviga problem
Titel: Moder Jord – med eviga problem
År: 1990
Teknik: Litografi
Den klassiska bilden av EWK visar den trötta modern som bär på ännu ett barn som kommer bidra till jordens överbefolkning. Ursprungligen publicerad 26 juni 1966 i Aftonbladet som en kommentar till att världsbefolkningen då beräknades bli dubbelt så stor inom 35 år. EWKs skicklighet att fånga de små men starka gesterna ser vi i teckningen. Handen som täcker ögonen. Vi kan nästan höra henne tänka – hur ska jag orka…
Inspiration till teckningen ska ha kommit från en fattig statarfamilj de bodde granne med i Östergötland. EWKs fru Alice, beskrev hur hustrun i statarfamiljen alltid var gravid och att barnen aldrig fick tillräckligt med mat.
”Moder Jord – med eviga problem” belönades med första pris i Editorial Class 1967 vid Den internationella tecknarsalongen (The International Salon of Cartoon) i Montreal, Kanada.
Kunskapens frukt
Titel: Kunskapens frukt
År: 1984
Teknik: Litografi
Teckningen av vår planet i form av ett halvt uppätet äpple, där det saknade fruktköttet blir en talande bild om utarmningen av jordens resurser. Att låta det hela bli en metafor för människans girighet och bristande kunskap förstärks av att den lilla familjen som vi kan tänka oss är Adam och Eva och deras lilla knodd, förvånat betraktar vad deras efterkommande lyckats åstadkomma.
Symbolen med Kunskapens äpple återanvände EWK när han gjorde logotypen till Nyströmska skolan i Söderköping.
Mao Zedong
Titel: Mao Zedong
År: 1994 (1969)
Teknik: Litografi
I Arbetets museums EWK-databas finns fler än trettio teckningar föreställande Kinas dåvarande ledare, Mao Zedong. Det finns en berättelse bakom just den här bilden där EWK lät en av alla tusentals kineser som står och läser ur boken Maos lilla röda, bära glasögon. Han ska ha sagt att ingen vuxen skulle lägga märke till den här detaljen i teckningen. Barn däremot, skulle se det direkt.
Hittar du personen med glasögonen?
1969 tog EWK emot Grand Prix vid Den internationella tecknarsalongen (The International Salon of Cartoons), i Montreal, Kanada eftersom bilden av Mao ansågs vara bäst i alla tre kategorier – humor, serier och politisk teckning.
Fredsängel Kissinger
Titel: Fredsängel Kissinger
År: 1972
Teknik: Tryck
USA:s utrikesminister Henry Kissinger var i början av 1970-talet både en fredsängel och delaktig i de amerikanska bombningarna som spred död över Vietnam. Teckningen publicerades 27 oktober 1972 i samband med att de långvariga fredsförhandlingarna med Nordvietnam som pågick sedan flera år hade resulterat i ett fredsavtal.
Det dröjde till början av 1973 innan avtalet skrevs under av båda parter, vilket ledde till att Kissinger och nordvietnamesen Le Duc Tho fick Nobels fredspris.
Måltavlor
Titel: Måltavlor
År: 1986
Teknik: Blandteknik
Sveriges statsminister Olof Palme sköts till döds av en okänd man på Sveavägen i centrala Stockholm i februari 1986. Han blev en i raden av ledande världspolitiker som mördats på sin post – från USA:s president John F Kennedy som sköts 1963 till Indira Gandhi som mötte samma öde 1984. Vem blir nästa måltavla, verkar den amerikanska presidenten Ronald Reagan, påven Johannes Paulus II och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher undra.
Det är spännande att se hur EWK inte tvekade att klippa och klistra i sina original. Här har han obekymrat klistrat in en bild på den mördade statsministern Olof Palme. För EWK var den tryckta bilden i tidningen viktigast. Det var originalet. Det vi ser här, såg han bara som ett underlag för tryckaren på tidningen att jobba med.
Välkomnandet – Folkhemmet
Titel: Välkomnandet – Folkhemmet
År: 1987
Teknik: Blandteknik
Teckningen med namnet Folkhemmet är en Arbetets museums mest använda bilder från vår EWK-samling, eftersom den aldrig förlorar sin aktualitet. Den är även en av EWKs mest skoningslösa kommentarer till ett dåtida politisk skeende.
1987 såg EWK hur det varma och omtänksamma bygget Folkhemmet blev en ouppnåelig plats för de flyktingar som tagit sig till den svenska gränsen för att be om hjälp. Ringarna på vattnet runt flyktingen på EWKs teckning är samma ringar på vattnen som omger alla flyktingar, som med livet som insats försöker korsa hav för att nå en trygghet i Europa och Sverige.
Bilden publicerades bland annat i boken I den bästa av världar, 1992. Där har EWK kommenterat den med ett enda ord…
Välkomnandet!
Världsproblem – AIDS
Titel: Världsproblem – AIDS
År: 1985
Teknik: Tryck
Publicerad: I den bästa av världar 1992
Bilden av de två nakna människorna som oroligt spanar efter varandra publicerades i Aftonbladet 28 juni 1985. I artikeln som EWK kommenterat med sin bild går att läsa om det arbete som pågick om hur vården på bästa sätt skulle kunna bemöta människor som drabbats av humant immunbristvirus (hiv) och AIDS.
Det ska ännu dröja ett decennium innan effektiva bromsmediciner blir tillgängliga, hiv och AIDS var då diagnoser som i det närmaste innebar en dödsdom. Politiker ville försöka hindra människor att ha sex, medan exempelvis RFSL i stället spred information om sjukdomen och om säkert sex.
För vad kan stoppa människors nyfikenhet på varandra?
Gås i olja
Titel: Gås i olja
År: 1992
Teknik: Blandteknik
Bilden av gåsen som skriker i förtvivlan när fjäderdräkten är nedsmetad av olja, är en stark påminnelse om hur människans respektlöshet för djurlivet än en gång har segrat. Vi hör inte skriet men förstår ändå.
Häri ligger EWKs storhet. Han visste att satir inte bara behövde frambringa skratt. Många av hans mest kända bilder är i kategorin idébild där ett ämne med pennans slagfärdighet nådde lika långt in i oss som betraktade bilden, som hans mest skrattframkallande satirteckningar.
U.t.
Titel: U.t.
År: 1986
Teknik: Blandteknik
Under rubriken Det nya våldet publicerades teckningen i Aftonbladet 7 september 1986. Bilden var EWKs kommentar till en artikel som berättade om hur statsminister Ingvar Carlsson tillsammans med Astrid Lindgren, Hasse Alfredsson och andra kända personer startat en antivåldskampanj. Tanken med kampanjen var att låta kända personer utnyttja sina plattformar för att i första hand inspirera ungdomar att ta avstånd från våld.
Artikelförfattaren ser initiativet som lite ytligt och troskyldigt med förklaringen att en kortsiktig kampanj inte kan nå de ungdomsgäng som kallsinnigt sparkar och slår oskyldiga. Hen anser att sådana initiativ behöver drivas långsiktigt och målmedvetet för att lyckas. Och i stället för att skapa fler förbud, erbjuda motbilder och andra möjliga vägar för ungdomarna att gå.
Östersjöfiske
Titel: Östersjöfiske
År: 1986
Teknik: Blandteknik
Under rubriken Hellre grön än död skrev journalisten Staffan Heimerson att det är med miljön som med vädret: Alla talar om den men ingen gör något åt den.
Han menar ändå att medvetenheten har lagt en ny grund där ord som utfiskningen, ozonhålet och växthuseffekten blivit vardagsord. Staffans ord ackompanjerade EWKs bilder i boken I den bästa av världar som gavs ut 1992.
Staffan Heimerson och EWK samarbetade många gånger. Staffan var inte bara en vän och kollega utan även tidigare svärson då han varit gift med EWKs yngsta dotter, Aino Heimerson.
Miljöproblem i skilda världar
Titel: Miljöproblem i skilda världar
År: 1988
Teknik: Blandteknik
Sveriges riksdag hade haft klimatet och miljön på agendan under hela 1980-talet. Ändå förändrades allt vid valet 1988. Svenskarna hade larmen om försurade sjöar, kärnkraftsomröstningen och hotet från de läckande reaktorerna i Tjernobyl i färskt minne och plötsligt började sälarna dö i Östersjön. Miljöfrågan blev det året en av vår tids mest riktade sakfrågor i en valrörelse någonsin. 1988 var också året då tidigare miljöminister Birgitta Dahl var med och startade upp FN:s klimatpanel, IPCC.
Sveriges regering och riksdag har slagit fast att nettoutsläppet av växthusgaser ska vara noll år 2045. Som det ser ut nu når vi varken delmålen för 2030 eller 2040. I stället kan vi bara gissa att Sverige än en gång, precis som i EWKs bild, kommer stå där med gasmasken på och peka mot den allt varmare solen och skylla på andra.
Pavo cristatus Mona Sahlin
Titel: Pavo cristatus Mona Sahlin
År: 1994
Teknik: Blandteknik
1977 utkom boken EWKs menageri. Här samlades EWKs karikatyrer av svenska politiker som djur. Greppet att ge djur eller föremål mänsklig form och vice versa har använts så långt tillbaka som vi har bildkällor och kallas antropomorfism.
Precis som under 1970-talet lät han 1990-talets politiker anta formen av djur. Här blir socialdemokratiska politikern Mona Sahlin en grann påfågel. Men det är hanens fjädrar hon fått som dekoration.
Vi kan bara undra vad EWK ville säga med det…
Nelson Mandela
Titel: Nelson Mandela
År: 1994
Teknik: Blandteknik
1994 var EWK på höjden av sin karriär. Samma år vann African National Congress (ANC) valet och Sydafrika fick med Nelson Mandela sin första svarta president. Det vita minoritetsstyret som plågat den svarta majoriteten i Sydafrika fick därmed sitt slut. Här har han tecknat en leende Mandela som inte låter sig stoppas av apartheidens murar.
Ärkebiskop Desmond Tutu som belönats med Nobels fredspris för sin kamp mot apartheid fick i uppdrag att leda Sannings- och försoningskommissionen. Över 22 000 personer vittnade om brott som begåtts mot mänskliga rättigheter under apartheidsystemet.
Yasser Arafat
Titel: Yasser Arafat
År: 1987
Teknik: Tuschteckning
I boken Världens store som EWK gav ut 1992 tillsammans med vännen och journalisten Staffan Heimerson beskrivs visserligen Yasser Arafat som världens mest kända frihetskämpe, som leder sitt hemlösa palestinska folk framåt. Men vart, undrar EWK och Heimerson.
Några år senare tilldelades Arafat Nobels fredspris tillsammans med Israels premiärminister Yitzhak Rabin och utrikesminister Shimon Peres, efter att de hade signerat Osloavtalet för att nå fred i Mellanöstern.
Svensk industrihistoria – berättad av dem som var där
I sommar öppnar vi en total ombyggnation och nylansering av vår äldsta och mest älskade basutställning. Utställningen heter Alva – arbetarminnen från Strykjärnet och flyttar från trapphuset där den stått sedan museets öppnande 1991. Nu tar den plats på ett eget våningsplan i hjärtat av vår fina gamla museibyggnad – textilfabriken som i folkmun kallas Strykjärnet.
”BErättelsen om Alva har alltid varit husets ryggrad. Nu blir den husets hjärta”
Johanna Haverlind, utställningschef
Den röda tråden i utställningen är textilarbetaren Alva Carlsson. Hon började arbeta i textilindustrin som 17-åring efter att ha flyttat från det fattiga hemmet på Vikbolandet till Norrköping – staden som kallades ”Sveriges Manchester”. Mellan 1927 och 1962 arbetade hon på Holmens textilfabrik i Strykjärnet. I utställningen får vi möta Alva och andra textilarbetare som med egna ord berättar om arbetet, gemenskapen och vardagslivet.
”Ja ville aldrig va hemmafru. Usch’ale! Ja skulle inte vilja va hemme nu heller om ja bara finge jobba. Ja tyckte dä va roligt å arbeta. Va i farten, dä tyckte ja om.”
Alva Carlsson
Alva var en person som inte låter sig placeras i ett fack. Hon trivdes vid sin maskin – men gick också strejkvakt under den stora textilstrejken 1931. Hon skulle aldrig gifta sig – men så mötte hon Valter, han som var så bra på att dansa.
Utställningen bygger både på intervjuer från Norrköpingsprojektet Arbetarminnen från 1986–87 och egna intervjuer gjorda av Arbetets museum. Detta kompletteras nu med nytt arkivmaterial som aldrig tidigare visats, samt röster från fler som arbetat i huset genom åren.
I utställningen möter du också berättelsen om själva Strykjärnet – den högresta gula fabriken i armerad betong som uppfördes 1916–1917 och ofta beskrivs som Sveriges vackraste industribyggnad.
Har du minnen eller foton från arbete i Strykjärnet? Kanske kan du berätta om en äldre släkting eller vän som arbetat här? Alla berättelser är viktiga, både från textiltiden och senare år i Strykjärnet – till exempel åren som påsfabrik för Esselte Pac, eller varför inte den första tiden som museum? Vad du än vill berätta om – hör av dig till oss!
Alva Carlsson – foto Anders Kratz, årtal okäntStrykjärnets entré år 1920 – foto från Norrköpings stadsarkivAlva Carlsson – årtal och fotograf okändStrykjärnet år 1953 – foto från Norrköpings stadsarkivAlva (höger) arbetar i Strykjärnet – årtal och fotograf okändStrykjärnet med det omgivande Industrilandskapet år 1950 – foto från Norrköpings stadsarkiv
Man tänker tillbaka i tiden namnet statkäring, men även statdräng – dräng kunde vara ett skällsord – en statarhustru var inget värd, hon var en slav med många barn, skulle ändå mjölka 3 gånger om dagen, sköta hemmet, hur orkade dom?
Greta, född 1908
Statare var lantarbetare som anställdes ett år i taget på större gårdar, för att arbeta i ladugårdar och i jordbruk. Det var män som anställdes men de skulle ha familj och frun förväntades också att arbeta, ofta utan extra betalning. För sitt arbete fick de betalt i stat – en slags lön som bestod av boende, mat och en liten summa pengar. Tillvaron var fattig, så för att klara sig fick hela familjen hjälpa till.
Genom fem personers minnen får vi inblick i hur livet som statare på 1900-talet var, för hela familjen. De berättar om en tid när teknisk utveckling förändrade arbetet, samtidigt som arbetarna själva levde i ett gammalt statarsystem. 1945 upphörde statarsystemet. Några stannade kvar på gårdarna men med vanlig lön och några tog arbete i städer.
Berättelserna är nedskrivna av deltagare i Arbetshistoriska rådet i Katrineholm under 1990-talet. De och fler minnesberättelser finns bevarade i Arbetets museums arkiv.
Fyra kvinnor klappar tvätt på en brygga. Statarmuseet i Skåne. Fotograf okänd.
Fotografierna tillhör Statarmuseet i Skåne och visar ögonblick ur andra statares vardag, uppskattningsvis från samma tid som berättelserna.
Mamma, mjölkerska och städerska: Alice, född 1912
Under Strängnästiden träffade jag min blivande make Birger och 1937 flyttade vi till Härad, närmare bestämt till Kumla Nergård där vi blev statfolk. Birger blev ladugårdskarl och jag mjölkerska. Någon särskild lön utgick ej för mitt arbete, det var liksom en gemensam anställning…
Under Strängnästiden träffade jag min blivande make Birger och 1937 flyttade vi till Härad, närmare bestämt till Kumla Nergård där vi blev statfolk. Birger blev ladugårdskarl och jag mjölkerska. Någon särskild lön utgick ej för mitt arbete, det var liksom en gemensam anställning. Vi stannade där i två år och under tiden födde jag två flickor, Maj-Britt och Siv.
Jag mjölkade som sagt och på sommaren gick korna på bete dygnet runt och det innebar att jag måste gå till beteshagen och mjölka dem mornar och kvällar. På mornarna hjälpte min man mig med mjölkningen men på dagarna måste han deltaga i utearbetet på gården så då fick jag mjölka själv. Beteshagen var belägen långt ifrån gården och vi gav oss iväg vid halvfem tiden på morgonen, det var 15 kor att mjölka. Vi måste då först mota in korna i en fålla där vi mjölkade dem och det kunde vara ganska besvärligt ibland men det gick bra när vi var båda, det var värre på kvällen när jag var ensam. Sedan var det att dra mjölken på en kärra som man kunde hänga flaskorna på, det var inte lätt när man var ensam. På eftermiddagarna gick jag hemifrån klockan tre och var inte hemma förrän vid halvsextiden. Det första jag fick göra när jag kom hem från mjölkningen såväl mornar som kvällar var att ta hand om barnen som varit ensamma under tiden. Jag brukade låsa den minsta i rummet och den största i köket. Så var det förstås matlagning och allt övrigt hushållsarbete. På somrarna deltog jag även i utearbetet ibland, det var sädesupptagning och liknande tunga sysslor.
Det var inte fråga om någon mammaledighet på den tiden, jag började arbeta dagen efter det jag kommit hem från B.B. båda gångerna.
När Siv den minsta flickan, var två månader började jag förutom mjölkningen även att arbeta som städerska hos olika familjer i Strängnäs ett par dagar i veckan. Min make fick då ta hand om båda flickorna när jag var borta, den största fick som regel följa med honom till arbetet i ladugården eller ute på fälten medan den minsta fick vara ensam hemma.
1939 flyttade vi till Husby i Vansö och min make blev ladugårdskarl även här och jag blev mjölkerska igen men här fanns det mjölkmaskiner så arbetet i ladugården blev avsevärt mycket lättare. Vi motade alltid in korna när de skulle mjölkas och vi hade då hjälp av en hund som var mycket duktig att driva djuren. Birger arbetade även här med utearbete på somrarna. Jag hade inte heller här något extra för mjölkningen utan det ingick i min mans lön.
En vinter var Birger inkallad i beredskapstjänst, då var det husbonden och jag som fick hjälpas åt med arbetet i ladugården.
Jag fortsatte att arbeta i staden med städning åt olika familjer, numera nästan varje dag. Första tiden städade jag hos en gammal lärarinna som hade en stor våning och hyrde ut möblerade rum åt militärer så det var mycket att städa. Jag tjänade då 50 öre i timmen men en dag kom hon och frågade om jag inte kunde arbeta för 25 öre i timmen så skulle jag i gengäld få fri lunch. Nu fick jag bara en kopp kaffe och ett vienerbröd vid tolvtiden på dagen. Jag avböjde emellertid anbudet då jag behövde varje öre jag tjänade, Birgers lön var ju inte så stor.
Det var inte fråga om någon mammaledighet på den tiden, jag började arbeta dagen efter det jag kommit hem från B.B. båda gångerna.
Alice, född 1912
Äldst i barnskaran: Arnold, född 1901
Mina föräldrar var statare på olika gårdar på Tosterön. Vi var elva syskon av vilka jag var äldst. När jag var fyra år bodde vi vid Valhall, Sundby och jag fick ofta gå med kaffe till far som arbetade ute på fälten, ofta långt hemifrån…
Mina föräldrar var statare på olika gårdar på Tosterön. Vi var elva syskon av vilka jag var äldst. När jag var fyra år bodde vi vid Valhall, Sundby och jag fick ofta gå med kaffe till far som arbetade ute på fälten, ofta långt hemifrån. Från Sundby kom vi till Edeby och därifrån till Säby. Jag hade då uppnått skolåldern och började i Aspö skola.
Min mor var mjölkerska och det innebar att far och hon gick hemifrån tidigt på morgonen. Det kom då på min lott att bl.a. laga frukosten och det var för det mesta pannkaka. Jag minns en gång då jag råkade bränna en pannkaka för hårt och det vågade jag ej visa utan jag slängde den bakom vedlåren där den så småningom hittades. Småsyskonen som vid denna tidpunkt var två stycken fick jag förstås också passa när mina föräldrar var i ladugården.
Vid nio års ålder började jag arbeta i godsets tegelslageri under sommarloven. Det var ett rent hantverksmässigt arbete som bedrevs där och min uppgift bestod i att köra ett par av de hästar som drog den vandring vilken drev maskinen som leran bearbetades i. Det var flera par hästar och oxar som drog vandringen. Arbetet började klockan sju på morgonen, men dessförinnan skulle jag hämta hästarna från betet och vara tillbaka med dem innan arbetet började. Min arbetsdag började därför vid 6-tiden på morgonen och slutade inte förrän vid 6-tiden på kvällen, jag hade ju hästarna att sköta även då. Jag trivdes dock med arbetet, man kände sig som en hel karl; speciellt därför att jag hade ett par hästar att sköta om och köra. Arbetet pågick sex dagar i veckan, alltså även på lördagarna med samma arbetstid. Lönen var 40 öre om dagen och de pengarna gick till familjens uppehälle. Själv fick jag inte behålla någonting.
Allt efter det att mina yngre syskon växte upp fick de hjälpa till på liknande sätt med familjens uppehälle.
Det var vanligt att jag sedan skolan börjat och jag slutat mitt arbete i tegelslageriet måste ut och plocka bär i skogen sedan jag kommit hem från skolan. Jag minns en gång när jag fått order av mor att gå ut och plocka bär sedan jag kommit hem men jag träffade några kamrater och vi började leka och under leken glömde jag bärplockningen. Den gången fick jag bannor av mor, men hon slog mig aldrig. Min far däremot kunde vara ganska hård mot oss barn, men han var känd som en mycket duktig arbetare.
Jag slutade skolan efter fem år, jag fick ej gå det sjätte därför att jag var tvungen att börja arbeta och bidraga till familjens försörjning, barnskaran växte ju också vad tiden led. Jag började då arbeta vid Säby med litet av varje, det som jag gillade mest var när jag fick en häst och åka ut och räfsa åkrarna sedan höet hässjats eller säden skurits. Annars var det mest sädesupptagning, särskilt när det regnat mycket och var surt gick det ej att köra med skördemaskinerna utan då fick säden skäras med lie, ett mycket hårt arbete som jag fick pröva på sedan jag blivit litet äldre.
En kvinna med sex barn sitter i en kökssoffa, i en statarbostad. Statarmuseet i Skåne. Fotograf okänd.
En pojke står utomhus med en pinne. Statarmuseet i Skåne. Fotograf okänd.
Statkäringen: Greta, född 1908
1934 blev jag statarhustru och vad det skulle innebära var ett oskrivet blad. Vi kom till Gryts gård, Blacksta till generalskan Ameen. I våra nya möbler fick vi vägglöss, inget skafferi, långt till källaren…
1934 blev jag statarhustru och vad det skulle innebära var ett oskrivet blad.
Vi kom till Gryts gård, Blacksta till generalskan Ameen. I våra nya möbler fick vi vägglöss, inget skafferi, långt till källaren. Vi grävde en grop i marken där vi hade mjölken. Vi hade 65 kr i månaden, därav gick 15 kr till avbetalning på möbler. Förutom lönen hade vi stat, potatis, säd, ärtor till vårt hushåll.
Jag jobbade i stora huset när jungfrun var ledig, på sommaren i den stora trädgården, alla slantar behövdes.
År 1937 föddes vår son, året därpå flyttade Generalskan till Barksäter och vi följde med. Det var en stor gård många statare, vi trivdes, grannsämjan var fin, där började jag att ta hemsömnad från fabrik, sydde vita rockar fick 90 öre styck och damkjolar för 1:25 styck och så jobbade jag i stora huset.
Jag var med i Östra Vingåkers arbetarkommun och blev invald i barnavårdsnämnden. Har alltid varit intresserad av politik, ville lära mej språk gå på kurser, men tyvärr blev det inte så det fanns inga studiemedel då, var man fattig så var man.
Man tänker tillbaka i tiden namnet statkäring, men även statdräng – dräng kunde vara ett skällsord – en statarhustru var inget värd, hon var en slav med många barn, skulle ändå mjölka 3 gånger om dagen, sköta hemmet, hur orkade dom?
Det där med mjölkningen var ett gissel för de flesta kvinnor på gården. Jag såg hur de satt och grät på mjölkpallen på mornarna innan de kom igång. Många gånger då inte förman såg det mjölkade jag en ko åt dem med maskin, en ko som var hårdmjölkad att det skulle inte gå med maskin sades det, men det gick.
Torsten, född 1915
Maskinmjölkaren: Torsten, född 1915
1934 sökte jag plats som maskinmjölkare till en gård i Stigtomta. Det var en stor och fin gård och ägdes av Sveriges första Agronomie doctor. I ladugården var vi 6 man som jobbade. Där började vi klockan 4.20 på morgonen…
1934 sökte jag plats som maskinmjölkare till en gård i Stigtomta. Det var en stor och fin gård och ägdes av Sveriges första Agronomie doctor. I ladugården var vi 6 man som jobbade. Där började vi klockan 4.20 på morgonen och höll på till klockan 7.00, då var det rast en timma för frukost. Klockan 8.00 till 10.00 för min del, disk av maskiner och rykt av kalvar. Klockan 10.00 kafferast, halv 11 middagsmjölkning och en lättare disk av maskinerna till klockan 12.00. Klockan 14.00 började vi igen med utfodring och utgödsling samt rastning av kor. 15.30 kafferast klockan 16.00 började kvällsmjölkningen och klockan 19.00 var arbetsdagen slut.
Jag var där ett och ett halvt år. Det var väl inget fel på arbetsplatsen som sådan, vi kom bra överens i ladugården förman inräknad. Jag blev osams med rättaren på sommaren 1935. Det var så att min fru skulle mjölka 14 dagar varannan månad och det var lite svårt för henne. Dels hade vi en liten pojke på 1 ½ år och för övrigt så kunde hon inte mjölka, men vi hade kunnat lejt för mjölkningen de gånger hon skulle mjölka.
Greta min fru skulle börja mjölka den 1 augusti. Då gick det inte att leja bort mjölkningen det såg ut som hon skulle få gå själv. Jag skulle ha fridag den dagen, det var nämligen en söndag. Då fick jag för mig att hon inte skulle mjölka mer. När jag kom hem på lördagkvällen sa jag till henne: Jag åker hem ikväll till Tisenhult. Min mor fyllde år i augusti och det här var den enda dagen som jag var ledig. Men imorgon går du bara inte och mjölkar. Om det kommer någon och knackar på så säg att du inte får gå.
På söndagsmorgon kom en av ladugårdskarlarna och knackade på fönstret och funderade på om hon hade försovit sig. Hon talade om att hon inte fick mjölka för mig. Då gick förman upp till kontoret och sade till befallningsman att han måste skaffa en mjölkerska med det samma. Jag hade talat med förman om det här i förväg så han visste hur det låg till. Nu var det bråttom, befallningsman måste klä sig och gå ut och försöka få tag i någon som var villig att mjölka 14 dagar. Det gick inte. Då kom de på att en man som kunde handmjölka skulle ta hand om mjölkningen de 14 dagar som Greta skulle mjölka.
När dessa 14 dagar var gågna då sade förman till agronomen: det är bättre att ha en karl till i ladugården och låta kvinnorna vara hemma och sköta sitt. Det blev så att alla kvinnor slapp mjölka. Det var bara en som var lite sur för hon inte kunde tjäna sina 20 kronor på 14 dagar, som de fick gå 3 gånger om dagen för. En och en halv timme varje gång.
Det där med mjölkningen var ett gissel för de flesta kvinnor på gården. Jag såg hur de satt och grät på mjölkpallen på mornarna innan de kom igång. Händerna var svullna av reumatism. Många gånger då inte förman såg det mjölkade jag en ko åt dem med maskin, en ko som var hårdmjölkad att det skulle inte gå med maskin sades det, men det gick.
Ett statarhem, med en gjutjärnskamin med spisplatta. Statarmuseet i Skåne. Fotograf okänd.
Sex män och en ko i en ladugård. Mannen i mitten håller i en mjölkmaskin. Statarmuseet i Skåne. Fotograf okänd.Läs mer om maskinmjölkning
De första mjölkmaskinerna uppfanns omkring år 1900. Olika varianter testades och den som till slut slog igenom fungerade genom koppar som träddes på kons spenar och sög ut mjölk med vakuum.
På 1920-talet började mjölkmaskiner användas på svenska gårdar, även om mjölkning för hand fortfarande var det vanligaste. På 1970-talet hade maskinmjölkning tagit över.
Mjölkning har historiskt varit ett kvinnligt arbete, men när jordbruket industrialiserades och alltmer arbete gjordes med maskiner tog männen över delar av mjölkningsarbetet.
Fotot är uppskattningsvis från 1950-talet.
Statarhustrun som inte kunde mjölka: Rodny, född 1909
När jag fyllt 19 år gifte jag mig och flyttade med min man till Brösicke gård på Selaön där vi blev statare, min man blev kördräng. Vi stannade där endast ett halvår, arbetsgivaren ville att jag skulle börja mjölka men det kunde jag ej, min far hade alltid avrått mig från att lära mig detta, han hade ju sett hur statarhustrurna fick slita med den evinnerliga mjölkningen…
När jag fyllt 19 år gifte jag mig och flyttade med min man till Brösicke gård på Selaön där vi blev statare, min man blev kördräng. Vi stannade där endast ett halvår, arbetsgivaren ville att jag skulle börja mjölka men det kunde jag ej, min far hade alltid avrått mig från att lära mig detta, han hade ju sett hur statarhustrurna fick slita med den evinnerliga mjölkningen.
Vi flyttade då till Bergshammar i Fogdö där min man blev kördräng. Där fanns redan då mjölkmaskiner så det blev inte fråga om någon mjölkning för min del.
Vi stannade i Bergshammar i nio år. De sista åren var min man lastbilschaufför på godset och när han fick det arbetet flyttade vi till en flygel där vi fick en bättre bostad. Jag började då själv att arbeta i herrgårdsköket med olika sysslor.
Det var många gånger svårt att få slantarna att räcka till under statartiden och den knappa lönen måste drygas ut på olika sätt. Förutom staten hade man ett litet potatisland, hushållsgris och några höns som inbringade några ören för de ägg de värpte. På sommaren plockade man även bär och nypon, det blev alltid några ören för det. Vi statare slog oss även samman och köpte en tunna sill ibland som vi sedan delade på, alltid sparade man några ören.
Under krigsåren var det även svårt många gånger att få ut vad man skulle ha i stat på grund av ransonering och annat krångel. När man skulle slakta grisen t.ex. måste man ha licens till det. Vi hade också under stataråren fått sex barn, vilka naturligtvis måste ha sitt.
1937 flyttade vi till Norrby i Toresund där min man blev kördräng igen. Vi stannade där i fyra år varefter vi flyttade till Lida i Åker varifrån det sista statarlasset rullade år 1945 då statarsystemet upphörde. En gammal statare som hette Engman blev då intervjuad av Sveriges Radio om sin tid som statare och för det fick han hela 25 kronor. Det var det lättvindigaste han förtjänat i hela sitt liv och han var mycket glad däröver. Det var vid den tiden 24 statdrängar och torpare vid Lida herrgård. De flesta, däribland vi, stannade kvar som lantarbetare. Under tiden vi var lantarbetare byggde vi oss en egen villa, ett egnahem. Det blev en väldig skillnad på bostad jämfört med de statarbostäder vi tidigare bott i.
En familj med en pappa, en mamma och tre barn, utanför ett murat hus. Statarmuseet i Skåne. Fotograf okänd.
Lär dig mer på ett arbetslivsmuseum
Det finns flera museer i Sverige som berättar om och visar upp statarnas historia, på gårdar där statare levde.
Statarmuseet i Skåne, Torup
Här kan du besöka utställningar och rekonstruerade statar- och lantarbetarbostäder, möta statarnas djur, och lära dig mer om statarnas historia. Här finns även ett Arbetarbiblioteksmuseum.
Statarmuseum med ett minnesrum över författaren Jan Fridegård och en utställning som belyser statarnas liv och villkor i det mellan-svenska storjordbruket.
Julita gård – Sveriges Lantbruksmuseum, Katrineholm
Jordbruksmuseum med utställning om den agrartekniska utvecklingen under fyra sekler med start i 1600-talet. Här finns utställningar och bl.a. en statarlänga, torp och en luffarstuga.
Friluftsmuseum där du upplever hur en statarfamilj levde och arbetade på gården under 1920-talet. På gården finns bl.a. byggnader, beteshagar och odling.
Välkommen till Jävla k*kdator – en fotoutställning som ger röst åt de frustrerande och försvårande delarna i en alltmer digital arbetsvardag. Utställningen baseras på ett insamlat material med personliga berättelser från fackföreningen Unionens medlemmar.
Här möter du historier om digitala haverier, borttappade lösenord, känslan av övervakning, ologiska manualer, ännu ett omöjligt system att lära sig och känslan av psykbryt när timmar ägnas åt att lösa teknikstrul. Berättelserna varvas med fotografier av den prisbelönta bildjournalisten Daniel Nilsson.
Projektet är ett samarbete mellan Unionen och Arbetets museum.
”Arbetsgivaren förväntar sig att man skulle ha datorer som sin främsta hobby. Man tror att ens mamma lärt en firmans affärssystem.”
”Jag bad till slut om ursäkt för att jag verkligen inte kan teknik, jag är bemanningsplanerare, och det ingår oftast inte i mitt jobb att felsöka datorer (även om det ibland känns som det primärt är det jag sysslar med).”
Detaljer från utställningen
Daniel Nilsson
Om Daniel Nilsson
Daniel Nilsson (f. 1978) är bildjournalist bosatt i Malmö. Han arbetar främst för dagstidningar och magasin och hans bilder kännetecknas ofta av tydliga inslag av underfundig humor och vardagsrealism.
Nilsson är flerfaldigt prisbelönt i Sverige och internationellt för sina bilder och reportage. Hans projekt ”Hemmakontor”, som skildrade ett förändrat arbetsliv i kölvattnet av Covid-19-pandemin, utsågs till Årets Vardagslivsreportage 2021 i Årets bild. År 2022 tilldelades Nilsson även det prestigefyllda Lars Tunbjörkpriset för projektet. ”Hemmakontor” visades på Arbetets museum under 2023.
Foto: Emil Malmborg
Har du en egen berättelse?
Under utställningsperioden samlar vi in fler berättelser om teknikstrul från hela landet – bidra gärna med dina erfarenheter via formuläret nedan! Du behöver inte vara medlem i en fackförening för att kunna bidra.
Arbetets museum har satt fokus på demokratifrågor sedan starten 1991. Posterutställningen Välkommen in! är baserad på vandringsutställningen Välkommen in – Demokrati för vuxna. Båda utställningarna är en del av en större satsning som Arbetets museum gör kring demokrati och källkritik. I arbetet sätter vi fokus på att öka vår systemförståelse, tilliten till samhället och människors kunskap att identifiera vinklade budskap för att själva kunna förstå när vi blir utsatta för påverkansförsök.
Välkommen in! – Demokrati för vuxna
Välkommen in! – Posterversionen är en utställning som riktar sig till människor i och utanför arbetslivet. Här kliver du rakt in i den verklighet vuxna befinner sig i. På en arbetsplats och i ett hem får du ta del av hur våra invanda beteendemönster påverkar oss när vi tar in och delar information. När vi utsätts för påverkansförsök blir vi ofta triggade. Med ökad kunskap om hur vi fungerar, kan vi bli mer medvetna internetanvändare och bättre källor för varandra.
Turnéinfo
4 poster 50×70 cm och 1 bokmärke 15,5×5,4 cm. Trycks upp av mottagaren. Mottagaren står för tryckkostnaden. 5 poster i A3-format anpassade för att skrivas ut av mottagaren. 8 samtalskort med information och öppna frågor, anpassade för att skrivas ut av mottagaren.
KOSTNAD 10 000 kronor för att visa utställningen under hela valåret 2026, enligt avtal.
Utställningen är framtagen av Arbetets museum i samarbete med Biblioteksutveckling Östergötland
Detaljer från utställningen
Fotograf Ristenstrand
Fotografi har en sällsam egenskap att på samma gång vara förankrad både till en verklig och fiktiv värld. Det kommer jag aldrig sluta fascineras av och jag jobbar medvetet med detta grepp, att ständigt röra mig mellan det dokumentära och det fiktiva.
Charlotta Hammar
Var finns mitt närmsta skyddsrum? Vad händer om krisen kommer och de 65 000 skyddsrum som finns i Sverige inte är i tillräckligt bra skick att användas? Vad anses vara skyddsvärt och till vilket pris? Vad behöver vi bunkra hemma vid en kris? Vad är en människas behov?
Charlotta Hammar djupdyker rakt ner i de högst brännande frågorna kring samhällsskydd och beredskap, både ur ett samhälleligt och individuellt perspektiv. I en stor samlingsutställning får vi ta del av flera olika projekt där mänskligheten tvingas möta tankar kring framtida hot med fördjupning i skyddsrummet som företeelse samt miljökatastrofer. Frågorna som tar sin utgångspunkt i det vardagliga livet och hur det påverkas av känslan av att allt kanske inte kommer att ordna sig. Hon tänjer den dokumentära idévärlden tekniskt där hennes starka färgval lämnar betraktaren hängandes någonstans mellan verklighet och fiktion.
I utställningen visas verk ifrån serierna Unsheltered Island, All Shelters are Marked With a Sign, Inventering, Duck and Cover och Wrapped Kid. Dessutom visas filmen Beethoven Comfort samt ljudverket God natt, världen / Good Night, world (där ett barn läser upp broschyren Om krisen eller kriget kommer på svenska och engelska).
Om Charlotta Hammar
Charlotta Hammar (1982) är född i Värmland men bor och verkar numera på ön Styrsö utanför Göteborg. Charlotta är en prisad fotograf och konstnär som arbetar med frågor som tar sin utgångspunkt i det vardagliga livet med koppling till frågeställningar som berör kris, krishantering, olika typer av mentala och konkreta skydd och människans psykologiska försvar. Hon tar upp den kollektiva rädslan för existentiell utplåning av människan som art och hur den rädslan kan se ut.
En viktig inspirationskälla och referens är broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” från 2018 som delades ut till alla hushåll i landet. År 2024 fick Charlotta Hammar Arbetets museums dokumentärfotopris.
Martha Ossowska Persson
Detaljer från utställningen
”Jag träffade grisar första gången 2019 och tyckte att de var väldigt fascinerande. Inte lika något annat djur jag hade mött. De var så stora, med mänskliga ljud och observanta ögon. Men det är också det svåraste jag har fotograferat.”
Julia Lindemalm
I Julia Lindemalms bildvärld är djuren i fokus. Genom sina möten med djur riktar hon blicken mot människan och vårt förhållande till naturen. Hon synliggör hur våra försök att kontrollera det vilda inskränker djurens liv såväl som våra egna. ”De andra” är den första utställningen som tar ett helhetsgrepp om Julia Lindemalms konstnärskap. Här visas bilder från tidigare projekt, där djurparker i Europa, tigerägare i USA och svenska katter skildras.
Den största delen av utställningen vigs åt hennes senaste arbete Schwein, där betraktaren får träda in i grisens värld. Det är en kärleksförklaring till ett annat väsen, en studie av moderskap och njutning och samtidigt en skildring av den moderna djurindustrins brutalitet.
Utställningen samlar Julias konstnärskap med ett 70-tal fotografier, tre nya videoverk samt en nyproducerad videoinstallation. Till utställningen hör en katalog med en längre intervju med Julia Lindemalm. Katalogen innehåller även fragment ifrån resor och utdrag ur en processdagbok. Materialet varvas med nyskrivna dikter av den svenska poeten Agnes Gerner.
”Längtar lera, längtar Uppblött jord
Full av regn som om den Legat på rygg med munnen öppen i september
Längtan fastklibbad i hjärnan, Ett begär som vägrat Avlas bort
Att söka svalka, Att känna kylan stelna över huden
Spricka under solen som En lycklig mun”
Dikt ur SUS av Agnes Gerner
Utställningen ”De andra” är producerad av Dunkers kulturhus. Curator för utställningen är den finske konstnären Aapo Huhta tillsammans med Dunkers kulturhus Axel Swanstein och Alexandra Lige Berglund.
Om Julia Lindemalm
Julia Lindemalm (född 1984) är en fotograf och konstnär, verksam i Malmö. Hon har gett ut två fotoböcker, Katt People (2017) och Zoo World (2018), och haft flera soloutställningar på bl.a. Galleri Kontrast i Stockholm, Arbetets museum i Norrköping och Abecita konstmuseum i Borås.
Julia Lindemalms fotografier präglas av en melankoli och subtil humor som bland annat belönat henne med det första Lars Tunbjörk-priset 2016 och Arbetets museums dokumentärfotopris 2023. Utställningen kombinerar hennes fem senaste projekt och blir hennes största hittills.
Anna Wahlgren
Detaljer från utställningen
Ur serien ”Schwein”.Lejon och taxar, Greater Wynnewood Exotic Animal Park.Margareta, Silvia & Vallmo, Kristianopel.Konstgjord krokodil, Ölands djur- och nöjespark.
Information om cookies
För att vi ska kunna göra Arbetets museum ännu bättre, använder vi cookies för att samla in grundläggande statistik om ditt besök på vår hemsida. Läs mer
Inställningar för cookies
Cookies sparar information om hur du använder webbplatsen, data som kan återanvändas. Läs mer
Nödvändiga cookies
Nödvändiga för att hemsidan ska fungera.
Dessa cookies är nödvändiga för att webbplatsen ska fungera och kan inte stängas av i våra system. De används till exempel när du ställer in personliga preferenser. Du kan ställa in så att din webbläsare blockerar eller varnar dig om dessa cookies, men vissa delar av webbplatsen fungerar inte då.
close-cookie-bar
wants-ec-cookies
wants-fc-cookies
wants-ac-cookies
wants-mc-cookies
Funktionella cookies
För extra funktioner på vår webbplats.
Dessa cookies gör det möjligt att tillhandahålla förbättrad funktionalitet och anpassning på vår webbplats. Om du inte tillåter dessa cookies kan det hända att vissa funktioner inte fungerar korrekt.
YSC
test_cookie
Cookies för analys
Mäter användarmönster och skapar statistik.
Dessa cookies används för att samla in besöksstatistik på vår hemsida. Statistiken använder vi till exempel för att se vilka sidor som är populära, och vilka som verkar vara svåra att hitta.
_gid
_ga
_ga_R4PHDK6Q7L
_gcl_au
Cookies för marknadsföring
Från tredjepart för anpassad marknadsföring.
Dessa cookies ställs in på vår webbplats via våra annonseringspartners. De kan användas av dessa företag för att bygga upp en profil över dina intressen och visa relevanta annonser på andra webbplatser. Om du inte tillåter dessa cookies kommer du inte att se våra riktade annonser på andra webbplatser.
