1990-1999

När den stora ombyggnaden av Strykjärnet drog igång i november 1990 ordnade Arbetets museum ett event för att fira första spadtaget. Då serverades äggmacka och Porter, minns Ann, som ordnat det hela. ”Detaljerna var viktiga”, säger hon. ”Porterflaskor är snygga, och äggmacka är gott”.

9 januari 2025

När nu Arbetets museum flyttar in i Strykjärnet, som har lika många sidor och lika många plan som veckans dagar (och tusen gånger fler kvadratmeter) ökar möjligheterna mångfalt att gestalta och debattera dagens arbetsliv också i ett vidare, internationellt perspektiv. Arbetets museum hoppas på och arbetar för att många överraskande möten ska äga rum i Strykjärnet.
Erik Hofrén, dåvarande museichef i en informationsskrift om museet (november 1991)

Landsorganisationen (LO) och Kooperativa Förbundet, KF, köpte Strykjärnet av Norrköpings kommun den 1 januari 1990 för att hyra ut lokalerna till Arbetets museum. Arkitekten som fått uppdraget att rita om industribyggnaden till ett museum hette Ove Hidemark. Han var en känd arkitekt med erfarenhet från flera tidigare ombyggnationer av äldre kulturbyggnader.

Etnologen Gunnel Andersdotter hade i uppdrag att dokumentera ombyggnaden år 1991. I skriften ”Att omvandla Strykjärnet till Arbetets museum” kan man läsa hennes reflektioner och kommentarer från de som utförde arbetet. Christer Olsson, platschef under ombyggnaden av Strykjärnet, beskriver för Gunnel hur renoveringsarbetet kunde gå till:

”Först kommer rivarna, sedan betongkillarna som måste hinna knacka ner gammal puts och laga, innan sanerarna med sin högtryckstvätt drar in för att spruta bort lös färg, så att målarna sedan i sin tur kan ’patenta’, det vill säga spruta grundfärg… vi jagar alla varandra lite grann här i kåken.”

Christer Olsson hade ju sett huset utifrån tidigare, men blev förvånad när han kom in, att det var en så ”smäcker byggnad”, som han säger. ”Den är finlemmad på något sätt.”

28 april 1991 byggnadsminnesförklarades Strykjärnets exteriör.

1991

Ett museum blir till

Medan ombyggnaden pågick i Strykjärnet byggdes det även för fullt i Strykbrädan, där Arbetets museums personal jobbade med att få utställningar färdiga. Renoveringen avslutades under hösten 1991 och i december var det bestämt att museet skulle öppna. Lasse, som var en i museets projektgrupp, säger med ett skratt när han intervjuas:

”Vi hade, om jag minns rätt, åtta veckor på oss från att det var klart här i Strykjärnet, till att flytta över alla grejer och bygga upp alla utställningar. Jag tror att jag hade 260 övertidstimmar efter det.”
Lasse Bergwall i intervju med Arbetets museum (2022)

Den 14 december 1991 var det dags att slå upp portarna till Arbetets museum. Det firades förstås med en invigningsceremoni. Den tidigare textilindustriarbetaren Astrid Sjöborg klippte band. Många höll tal. Det var musik, dikt, dans, rundvisning i museet och festligheter.

Personalen hade jobbat intensivt med förberedelser, fem utställningar stod klara i huset – en av dem var berättelsen om Alva Carlsson som går att se än idag.

Inte heller blev tempot så mycket lugnare efter öppningen. Då fanns det ju förväntningar på programverksamhet, allt skulle klaffa med besökare och finansieringen av museets verksamheter krävde kontinuerligt arbete.

Något år in på 1990-talet startade museet ett slags kulturhusverksamhet i Strykjärnets källare, under namnet Laxholmskällaren. Ann Follin berättar:

”Ja, vi etablerade ett koncept att förena bra kulturutbud, mat och museet. Det skulle ha en låg prislapp. Det var väldigt experimentellt allting – allt blev inte en succé kan jag säga. Vi hade i stort sett sponsorer för varje kväll, eller samarbetspartners. Och, jag skulle tro att det kostade 140 kronor per kväll, inklusive mat. Vi var ju jätteslimmade, så om jag jobbade den kvällen så sålde jag biljetter, tog emot artisten, presenterade på scenen och hjälpte till att duka av. Jag gjorde allt, förutom att man hade planerat då och jobbat med hela pressbiten och… Sen var vi olika personer som turades om, man hade sina kvällar. Och det blev ju en dundersuccé.”

De som intervjuas om den första tiden på museet säger alla att de nog jobbade för mycket under en period, men att det var en väldigt rolig och spännande tid att få vara med om.

Att skildra arbete och arbetarhistoria

På museet jobbade personalen på olika sätt med att tolka museets uppdrag och ta vara på Strykjärnets alldeles speciella möjligheter.

En av de som anställdes för uppdraget var Eva Persson, en erfaren och konstnärligt inspirerad museiproducent, som satte sin prägel på museets utställningsarbete. Hon skriver år 1989 i en idéskiss till utställningsverksamheten: ”Strykjärnets salar är sådana upplevelserum i sig, att de tål visas upp halvfyllda, med plats för musikband, balettgolv och ’gör-det-själv’-verkstäder i anslutning till mindre utställningar av experimentkaraktär.”

Att skildra arbete i olika former var den gemensamma nämnaren för allt museets arbete. Ann Follin, som var med från början, säger:

”Vi vidgade ju begreppet arbete, från inte bara en typ av arbete – också det obetalda arbetet, omsorg, vård, det dolda kvinnoarbetet, de dolda historierna, mödraskapet.”

Men det var ju inte bara ett nytt museum att visa upp, det var ju också ett helt nyrenoverat Strykjärn som öppnades för allmänheten för första gången. Många Norrköpingsbor har en speciell relation till byggnaden. Extra speciellt är det kanske för dem som jobbade där när huset hade ett helt annat innehåll än idag. Stina, som var rullerska mellan 1942 och 1944, säger så här i en intervju från 2007:

”När en ser huset från Kungsgatan så är det sig likt. Då brukar jag säga ’på tredje våningen har jag jobbat’. Min syster flyttade hit 1989. Efter det sa vi att vi skulle gå och titta på museet, hon ville se var jag hade jobbat.”
Ann Follin i intervju med Arbetets museum (2023)

Stina tycker att de gjort om för mycket i huset. Så små lokaler som det är nu var det inte när hon jobbade. Då var det stora lokaler, ”som gymnastiksalar”.

Nya maskiner i huset

Precis som Holmens textilindustri i mitten av 1900-talet skaffade nya maskiner för att effektivisera produktionen tog Arbetets museum, liksom många arbetsplatser under 1990-talet, till sig de nya datamaskinerna. Men det var inte så lätt i början att veta hur många som kunde behövas…

”Det fanns ju inte webb, alltså internet fanns ju inte. Vi började skissa på, hur många datorer skulle vi ha, gjorde nåt scenario över hur saker skulle vara uppkopplade, kassasystem med mera. Och alla sa, ’jamen det är helt orealistiskt att vi ska ha så mycket datorer’. Och sen gick jag en kurs på Telemuseum, där jag byggde, html-hackade, vår första webbsida.”

”Hårda tider”

”Hårda tider” var namnet på Arbetets museums rockorkester, som höll i gång under 1990-talet. Det var Lasse Bergwall som tog initiativet och som skrev text och musik till bandets låtar. För att få vara med skulle man antingen kunna spela eller vara trevlig, konstaterar Lasse med ett skratt, och berättar :

”Alltså hur det började… Det var ju några som spelade här. Och då var det väl nån kulturnatt tror jag, där vi bestämde oss för att spela. Vi var med i nån sån här korprocktävling. Det var ju några deltävlingar och det var väldigt olika arbetsplatser som hade band. Jag tycker det var en ganska kul idé. Sen så gick vi till final, och vann. Och vinsten var en liveinspelning på TV4:s lokalprogram. Då spelade vi tre låtar, tror jag. Live, i TV. Så det finns ju inspelat…”

Årtiondets röster

Agneta

Agneta Ankarby började som ansvarig för butik och reception år 1991, när Arbetets museum precis skulle öppna. Hon var kvar som anställd på Arbetets museum till 2009 och arbetade de sista åren som värd i huset. Då rörde hon sig bland besökarna, guidade och svarade på frågor.

Agneta blev intervjuad av Arbetets museum i maj 2024. Men hon började alltså när allt var nytt, och kunde tillsammans med designintresserade kollegan Sven Andersson bygga upp ett sortiment i butiken där det mesta hade koppling till arbete. Agneta själv var väldigt intresserad av arbete överhuvudtaget, och de bestämde att så långt det var möjligt skulle varje vara ha någon anknytning till arbete. Det gjorde att de var lite speciella i sin butik. De åkte på inköpsresor och mässor, och det hände att de såg nyheter presenteras som de redan hade köpt in till museibutiken.

”Vi skrattade åt det många gånger, och varje gång så sa vi, ’Här du, det är bra jobbat!’”.

De fick också bekräftelse när de hörde besökare i butiken säga till varandra att ”det är så roligt, här hittar vi saker som ingen annan i stan har”. Då låg receptionen mycket närmare husets entré än idag och butiken var mindre.

Utöver ansvaret för reception och butik arbetade Agneta även med konferensverksamheten, som var en viktig inkomstkälla för museet under de första åren. Hon uppskattade variationen i arbetsuppgifter.

”Jag vet inte om jag hade nån titel men jag hade ju ansvar för hela receptionen, med butiken då. Och sen var det även all konferensverksamhet. Och sen… ja, jag kunde lite datorer och sånt där också. Det var ju de som inte hade sett en dator… ”

Hon uppskattade variationen i sitt arbete, det blev aldrig enahanda. Så småningom kom det fler anställda och någon annan tog över administrationen kring konferenserna. Men i början kunde det bli många sena kvällar. Agneta berättar:

”För att få lite – inom citationstecken – lugn och ro så var jag tvungen att sitta uppe på kontoret. För telefonerna ringde, då tog jag samtalet och så gjorde jag noteringar: de ville ha lunch, de ville ha kaffe, de ville ha hotell – allt vad de ville ha skulle jag ordna och skriva orderbekräftelse på. Så jag satt kvar här på kvällarna ibland och bara skrev och skrev och skrev.”

När konferensgästerna sen lämnat byggnaden för kvällen skulle huset släckas ner och larmas. Då blev det också sena kvällar:

”Jag stängde och larmade och allting. Och då var det inte så mycket folk så det kunde vara mörkt och svart när man gick hem på natten. Jag var inte mörkrädd av mig, men det hände ju saker… En gång till exempel, uppe i Folksamsalen, längst upp. Då hade jag låst och så var jag uppe och skulle hämta en flagga, och tyckte att ’jag behöver inte tända för jag hittar ju här i mörkret’. Då hör jag nån som kommer! Då klappade hjärtat… Men det var en man som var lite sen, han hade fastnat i Alvautställningen, så det var inga problem.”

Arbetet i receptionen innebar förstås många möten med människor. Agneta berättar att det fanns en stolthet över att muséet hade fri entré från start, det var inte så vanligt på den tiden. I början kom det många nyfikna besökare för att se det nya museet.

”Det var väldigt mycket omtalat och spritt, många kände till Arbetets museum, det var nåt speciellt. Det var inte riktigt som ett annat museum, utan våra utställningar var ju också speciella. Det gjorde att folk drogs hit. Och så ligger det ju så fantastiskt vackert.”

Agneta kan konstatera att det var en rolig tid:

”Det var det vet du. Och jag menar just den här friheten att… det fanns inga bestämda regler egentligen för nånting. Utan man fick göra så gott man kunde.”

Mikael

Mikael Parr var stiftelsens projektledare när Strykjärnet byggdes om till att bli Arbetets museum 1991. Senare arbetade han som utställningschef och biträdande museidirektör.

Mikael Parr kom tidigt med i planeringsgruppen för det nya museet, och fick uppdraget att projektleda ombyggnaden av huset. Han berättar att en av arkitekten Ove Hidemarks grundtankar var att de moderna tilläggen i huset skulle synas tydligt.

”Även om du inte var direkt kunnig i arkitektur så skulle du ändå se att det var nya tillägg i byggnaden. Som rundeln med toaletterna till exempel. Eller det nya trapphuset.”

En sak han minns är att taket läckte in.

”Det berodde ju på att vi tog upp alla grupper på taket. Hur vågade vi göra det, det är konstigt. Så det blev ju söndertrampat”

Taket togs om hand under renoveringen, liksom allt annat. Totalt arbetade 50-60 personer under ett års tid. Mikael berättar också att de passade på att täta byggnaden då strömmen utanför under en period var torrlagd. Att den var det hade att göra med att Holmen byggde ett nytt vattenkraftverk i Norrköping vid samma tid.

2023 intervjuas Mikael om sin tid på museet och en del av intervjun sker under en rundtur uppifrån och ner i huset:

På plan 7: Här uppe är fönstren övertäckta, det skedde nog redan i samband med den stora fotoutställningen World of Work, i museets början, tror Mikael. Lamporna i taket ska påminna om gamla industrilampor, de köptes från Frankrike. Detta är den enda våningen utan betongpelare, istället är det träpelare som håller upp taket. Ventilationsrören i mitten av rummet är skorstenar från varje våningsplan som leder ut luft. Det fanns en miljömässig idé bakom det systemet, säger Mikael.

På plan 6: Här har golvnivån höjts för att alla ledningar till köket skulle dras därunder, och för att de sittande restauranggästerna skulle kunna titta ut genom fönstren. Färgerna på husets väggar, och linjen som löper längs med och bryter av, är inspirerade av tidigare färgsättning, berättar Mikael.

I trapphuset: Mellan två våningsplan finns en toalett som sparats i original. Den hålls just nu stängd eftersom duvor tog sig in genom fönstret, men förhoppningsvis kan den öppnas igen.

På plan 5: Detta är det enda våningsplanet där de inte la in trägolv vid renoveringen utan lät det vara betong, så som alla golv i huset var från början. Mikael pratar om den gamla spiraltrappan som låg längre fram i ”fören”. Den var smal och räckte inte till för publik verksamhet, alltså fick den bytas ut. Intill hissen finns en låst dörr som leder till ett slags förråd. Det var troligen kontor en gång i tiden.

På plan 4: Här är personalutrymmen, bibliotek och arkiv nuförtiden. I det ena arkivutrymmet låg en radiostudio på 1990-talet berättar Mikael. Det fanns en idé om att museet skulle producera sändningar med samtal och annat – ungefär som dagens poddar – men det blev aldrig så. Men det var en bra plats för personalens rockband att öva…

I hissen och ”Suckarnas gång”: Mikael kommenterar att den gamla hissen är från 1917, och den nyare från 1952. Från början fanns det bara en hiss i huset till allt material. När de stora maskinerna skulle fraktas in och ut var de isärplockade i delar. I den äldsta hissen finns en knapp till plan -4. Därifrån leder en gång över till huset intill, där det fanns omklädningsrum under industriepoken. Genom gången gick personalen till och från arbetet, den kallades ”Suckarnas gång”. Den är stängd för besökare, men därinne finns fortfarande vissa spår från äldre tider, bland annat informationsskåp på väggen.

På plan 3: Här ligger verkstad och ateljé, som arkitekten för ombyggnaden först tänkt placera i källaren, men som chefen för museet bestämt skulle ligga högre upp och ha glasrutor så att besökare i Arbetets museum kan se att ”arbete pågår”. I taket ovanför EWK-utställningen går det att se hur olja lämnat spår. Oljan rann från maskinerna på våningen ovanför, ner på golvet och genom taket som är ganska tunt. Mikael tror att de försökte täcka över det vid renoveringen men det slog igenom ändå.

I källaren: Mikael pekar ut skårorna som löper i golvet, gjorda för att samla ihop fukt. När huset var textilindustri sprutades det in ånga i lokalerna för att hålla garn och tyg tillräckligt fuktigt. På alla våningsplan finns springor i fönsternischerna som ledde ner fukten till källaren via rör i väggarna.

Här finns också utrymmet där det byggdes skyddsrum år 1939. På ritningen syns hur många personer det skulle vara i varje rum och var sängar skulle stå. ”Här hade de ett ganska bra skyddsrum för det är mycket betong ovanpå”, konstaterar Mikael. Evakueringsluckan högt upp på väggen syns fortfarande utifrån, fast nu går det ut några rör genom den.

Fönstren i källaren är nästan i nivå med strömmens vatten. Väggarna tätades i samband med renoveringen av huset, men det var inte mycket fukt som kommit in tidigare. Mikael tycker det är ”rätt fantastiskt” att de lyckades bygga så tätt på 1910-talet.

I källaren drevs under 1990-talet mötesplatsen ”Laxholmskällaren”, med enkel servering och programpunkter av olika slag. Mikael visar var den långa bardisken stod. Han tror att den första museiutställningen i källaren var en installation av konstnären Gunilla Bandolin. ”Med en jättestor hög med potatis”.