Statarminnen

Under Strängnästiden träffade jag min blivande make Birger och 1937 flyttade vi till Härad, närmare bestämt till Kumla Nergård där vi blev statfolk. Birger blev ladugårdskarl och jag mjölkerska. Någon särskild lön utgick ej för mitt arbete, det var liksom en gemensam anställning. Vi stannade där i två år och under tiden födde jag två flickor, Maj-Britt och Siv.

Jag mjölkade som sagt och på sommaren gick korna på bete dygnet runt och det innebar att jag måste gå till beteshagen och mjölka dem mornar och kvällar. På mornarna hjälpte min man mig med mjölkningen men på dagarna måste han deltaga i utearbetet på gården så då fick jag mjölka själv. Beteshagen var belägen långt ifrån gården och vi gav oss iväg vid halvfem tiden på morgonen, det var 15 kor att mjölka. Vi måste då först mota in korna i en fålla där vi mjölkade dem och det kunde vara ganska besvärligt ibland men det gick bra när vi var båda, det var värre på kvällen när jag var ensam. Sedan var det att dra mjölken på en kärra som man kunde hänga flaskorna på, det var inte lätt när man var ensam. På eftermiddagarna gick jag hemifrån klockan tre och var inte hemma förrän vid halvsextiden. Det första jag fick göra när jag kom hem från mjölkningen såväl mornar som kvällar var att ta hand om barnen som varit ensamma under tiden. Jag brukade låsa den minsta i rummet och den största i köket. Så var det förstås matlagning och allt övrigt hushållsarbete. På somrarna deltog jag även i utearbetet ibland, det var sädesupptagning och liknande tunga sysslor.

Det var inte fråga om någon mammaledighet på den tiden, jag började arbeta dagen efter det jag kommit hem från B.B. båda gångerna.

När Siv den minsta flickan, var två månader började jag förutom mjölkningen även att arbeta som städerska hos olika familjer i Strängnäs ett par dagar i veckan. Min make fick då ta hand om båda flickorna när jag var borta, den största fick som regel följa med honom till arbetet i ladugården eller ute på fälten medan den minsta fick vara ensam hemma.

1939 flyttade vi till Husby i Vansö och min make blev ladugårdskarl även här och jag blev mjölkerska igen men här fanns det mjölkmaskiner så arbetet i ladugården blev avsevärt mycket lättare. Vi motade alltid in korna när de skulle mjölkas och vi hade då hjälp av en hund som var mycket duktig att driva djuren. Birger arbetade även här med utearbete på somrarna. Jag hade inte heller här något extra för mjölkningen utan det ingick i min mans lön.

En vinter var Birger inkallad i beredskapstjänst, då var det husbonden och jag som fick hjälpas åt med arbetet i ladugården.

Jag fortsatte att arbeta i staden med städning åt olika familjer, numera nästan varje dag. Första tiden städade jag hos en gammal lärarinna som hade en stor våning och hyrde ut möblerade rum åt militärer så det var mycket att städa. Jag tjänade då 50 öre i timmen men en dag kom hon och frågade om jag inte kunde arbeta för 25 öre i timmen så skulle jag i gengäld få fri lunch. Nu fick jag bara en kopp kaffe och ett vienerbröd vid tolvtiden på dagen. Jag avböjde emellertid anbudet då jag behövde varje öre jag tjänade, Birgers lön var ju inte så stor.

Mina föräldrar var statare på olika gårdar på Tosterön. Vi var elva syskon av vilka jag var äldst. När jag var fyra år bodde vi vid Valhall, Sundby och jag fick ofta gå med kaffe till far som arbetade ute på fälten, ofta långt hemifrån. Från Sundby kom vi till Edeby och därifrån till Säby. Jag hade då uppnått skolåldern och började i Aspö skola.

Min mor var mjölkerska och det innebar att far och hon gick hemifrån tidigt på morgonen. Det kom då på min lott att bl.a. laga frukosten och det var för det mesta pannkaka. Jag minns en gång då jag råkade bränna en pannkaka för hårt och det vågade jag ej visa utan jag slängde den bakom vedlåren där den så småningom hittades. Småsyskonen som vid denna tidpunkt var två stycken fick jag förstås också passa när mina föräldrar var i ladugården.

Vid nio års ålder började jag arbeta i godsets tegelslageri under sommarloven. Det var ett rent hantverksmässigt arbete som bedrevs där och min uppgift bestod i att köra ett par av de hästar som drog den vandring vilken drev maskinen som leran bearbetades i. Det var flera par hästar och oxar som drog vandringen. Arbetet började klockan sju på morgonen, men dessförinnan skulle jag hämta hästarna från betet och vara tillbaka med dem innan arbetet började. Min arbetsdag började därför vid 6-tiden på morgonen och slutade inte förrän vid 6-tiden på kvällen, jag hade ju hästarna att sköta även då. Jag trivdes dock med arbetet, man kände sig som en hel karl; speciellt därför att jag hade ett par hästar att sköta om och köra. Arbetet pågick sex dagar i veckan, alltså även på lördagarna med samma arbetstid. Lönen var 40 öre om dagen och de pengarna gick till familjens uppehälle. Själv fick jag inte behålla någonting.

Allt efter det att mina yngre syskon växte upp fick de hjälpa till på liknande sätt med familjens uppehälle.

Det var vanligt att jag sedan skolan börjat och jag slutat mitt arbete i tegelslageriet måste ut och plocka bär i skogen sedan jag kommit hem från skolan. Jag minns en gång när jag fått order av mor att gå ut och plocka bär sedan jag kommit hem men jag träffade några kamrater och vi började leka och under leken glömde jag bärplockningen. Den gången fick jag bannor av mor, men hon slog mig aldrig. Min far däremot kunde vara ganska hård mot oss barn, men han var känd som en mycket duktig arbetare.

Jag slutade skolan efter fem år, jag fick ej gå det sjätte därför att jag var tvungen att börja arbeta och bidraga till familjens försörjning, barnskaran växte ju också vad tiden led. Jag började då arbeta vid Säby med litet av varje, det som jag gillade mest var när jag fick en häst och åka ut och räfsa åkrarna sedan höet hässjats eller säden skurits. Annars var det mest sädesupptagning, särskilt när det regnat mycket och var surt gick det ej att köra med skördemaskinerna utan då fick säden skäras med lie, ett mycket hårt arbete som jag fick pröva på sedan jag blivit litet äldre.

1934 blev jag statarhustru och vad det skulle innebära var ett oskrivet blad.

Vi kom till Gryts gård, Blacksta till generalskan Ameen. I våra nya möbler fick vi vägglöss, inget skafferi, långt till källaren. Vi grävde en grop i marken där vi hade mjölken. Vi hade 65 kr i månaden, därav gick 15 kr till avbetalning på möbler. Förutom lönen hade vi stat, potatis, säd, ärtor till vårt hushåll.

Jag jobbade i stora huset när jungfrun var ledig, på sommaren i den stora trädgården, alla slantar behövdes.

År 1937 föddes vår son, året därpå flyttade Generalskan till Barksäter och vi följde med. Det var en stor gård många statare, vi trivdes, grannsämjan var fin, där började jag att ta hemsömnad från fabrik, sydde vita rockar fick 90 öre styck och damkjolar för 1:25 styck och så jobbade jag i stora huset.

Jag var med i Östra Vingåkers arbetarkommun och blev invald i barnavårdsnämnden. Har alltid varit intresserad av politik, ville lära mej språk gå på kurser, men tyvärr blev det inte så det fanns inga studiemedel då, var man fattig så var man.

Man tänker tillbaka i tiden namnet statkäring, men även statdräng – dräng kunde vara ett skällsord – en statarhustru var inget värd, hon var en slav med många barn, skulle ändå mjölka 3 gånger om dagen, sköta hemmet, hur orkade dom?

1934 sökte jag plats som maskinmjölkare till en gård i Stigtomta. Det var en stor och fin gård och ägdes av Sveriges första Agronomie doctor. I ladugården var vi 6 man som jobbade. Där började vi klockan 4.20 på morgonen och höll på till klockan 7.00, då var det rast en timma för frukost. Klockan 8.00 till 10.00 för min del, disk av maskiner och rykt av kalvar. Klockan 10.00 kafferast, halv 11 middagsmjölkning och en lättare disk av maskinerna till klockan 12.00. Klockan 14.00 började vi igen med utfodring och utgödsling samt rastning av kor. 15.30 kafferast klockan 16.00 började kvällsmjölkningen och klockan 19.00 var arbetsdagen slut.

Jag var där ett och ett halvt år. Det var väl inget fel på arbetsplatsen som sådan, vi kom bra överens i ladugården förman inräknad. Jag blev osams med rättaren på sommaren 1935. Det var så att min fru skulle mjölka 14 dagar varannan månad och det var lite svårt för henne. Dels hade vi en liten pojke på 1 ½ år och för övrigt så kunde hon inte mjölka, men vi hade kunnat lejt för mjölkningen de gånger hon skulle mjölka.

Greta min fru skulle börja mjölka den 1 augusti. Då gick det inte att leja bort mjölkningen det såg ut som hon skulle få gå själv. Jag skulle ha fridag den dagen, det var nämligen en söndag. Då fick jag för mig att hon inte skulle mjölka mer. När jag kom hem på lördagkvällen sa jag till henne: Jag åker hem ikväll till Tisenhult. Min mor fyllde år i augusti och det här var den enda dagen som jag var ledig. Men imorgon går du bara inte och mjölkar. Om det kommer någon och knackar på så säg att du inte får gå.

På söndagsmorgon kom en av ladugårdskarlarna och knackade på fönstret och funderade på om hon hade försovit sig. Hon talade om att hon inte fick mjölka för mig. Då gick förman upp till kontoret och sade till befallningsman att han måste skaffa en mjölkerska med det samma. Jag hade talat med förman om det här i förväg så han visste hur det låg till. Nu var det bråttom, befallningsman måste klä sig och gå ut och försöka få tag i någon som var villig att mjölka 14 dagar. Det gick inte. Då kom de på att en man som kunde handmjölka skulle ta hand om mjölkningen de 14 dagar som Greta skulle mjölka.

När dessa 14 dagar var gågna då sade förman till agronomen: det är bättre att ha en karl till i ladugården och låta kvinnorna vara hemma och sköta sitt. Det blev så att alla kvinnor slapp mjölka. Det var bara en som var lite sur för hon inte kunde tjäna sina 20 kronor på 14 dagar, som de fick gå 3 gånger om dagen för. En och en halv timme varje gång.

Det där med mjölkningen var ett gissel för de flesta kvinnor på gården. Jag såg hur de satt och grät på mjölkpallen på mornarna innan de kom igång. Händerna var svullna av reumatism. Många gånger då inte förman såg det mjölkade jag en ko åt dem med maskin, en ko som var hårdmjölkad att det skulle inte gå med maskin sades det, men det gick.

När jag fyllt 19 år gifte jag mig och flyttade med min man till Brösicke gård på Selaön där vi blev statare, min man blev kördräng. Vi stannade där endast ett halvår, arbetsgivaren ville att jag skulle börja mjölka men det kunde jag ej, min far hade alltid avrått mig från att lära mig detta, han hade ju sett hur statarhustrurna fick slita med den evinnerliga mjölkningen.

Vi flyttade då till Bergshammar i Fogdö där min man blev kördräng. Där fanns redan då mjölkmaskiner så det blev inte fråga om någon mjölkning för min del.

Vi stannade i Bergshammar i nio år. De sista åren var min man lastbilschaufför på godset och när han fick det arbetet flyttade vi till en flygel där vi fick en bättre bostad. Jag började då själv att arbeta i herrgårdsköket med olika sysslor.

Det var många gånger svårt att få slantarna att räcka till under statartiden och den knappa lönen måste drygas ut på olika sätt. Förutom staten hade man ett litet potatisland, hushållsgris och några höns som inbringade några ören för de ägg de värpte. På sommaren plockade man även bär och nypon, det blev alltid några ören för det. Vi statare slog oss även samman och köpte en tunna sill ibland som vi sedan delade på, alltid sparade man några ören.

Under krigsåren var det även svårt många gånger att få ut vad man skulle ha i stat på grund av ransonering och annat krångel. När man skulle slakta grisen t.ex. måste man ha licens till det. Vi hade också under stataråren fått sex barn, vilka naturligtvis måste ha sitt.

1937 flyttade vi till Norrby i Toresund där min man blev kördräng igen. Vi stannade där i fyra år varefter vi flyttade till Lida i Åker varifrån det sista statarlasset rullade år 1945 då statarsystemet upphörde. En gammal statare som hette Engman blev då intervjuad av Sveriges Radio om sin tid som statare och för det fick han hela 25 kronor. Det var det lättvindigaste han förtjänat i hela sitt liv och han var mycket glad däröver. Det var vid den tiden 24 statdrängar och torpare vid Lida herrgård. De flesta, däribland vi, stannade kvar som lantarbetare. Under tiden vi var lantarbetare byggde vi oss en egen villa, ett egnahem. Det blev en väldig skillnad på bostad jämfört med de statarbostäder vi tidigare bott i.