”Det är någonting speciellt över att vara ung och begränsningarna som finns i det. Du kan en massa saker, men så finns det lagar och regler som stoppar dig från att använda dina kunskaper. En epa-traktor symboliserar mycket av det. Det är en bil, men inte riktigt.”

Benjamin Nørskov, i intervju med Svenska Fotografers Förbund SFF

I Sverige nyttjar tonårspojkar och flickor i åldern 15 till 18 år en svensk lag, som tillåter dem att köra bil om den kan registreras som traktor. Epa-traktorerna (officiellt kallade A-traktorer) ger ungdomarna en unik frihet och en möjlighet att leva mer oberoende av sina föräldrar. 

Epa-traktorerna blir som ett steg från barndomen till vuxenlivet. De speglar ägarens personlighet och intressen – med växlande färger, dofter och ljud precis som tonårslivet självt. Traktorerna blir ett sätt att experimentera med vuxenlivet, utan att riktigt vara där än.  

”Man ser verkligen kopplingen mellan den unge personen och fordonet. Det är deras tonårsrum på hjul”

Benjamin Nørskov, i intervju med SVT Nyheter Väst

I varje porträtt möter vi en ung människa och får en glimt av deras individuella berättelse. Mellan porträtten uppstår också en gemensam berättelse om en ungdomskultur, om en generation och om ett land. Dokumentationen är ett sätt att skildra tonåringarna och den fysiska manifestationen av epa-livet som det ser ut idag, men är också ett arkiv och en tidskapsel för kommande generationer. 

Under 4 år har fotografen Benjamin Nørskov rest över stora delar av Sverige för att träffa och fotografera epa-ägare. Nørskovs sätt att gestalta ungdomarna vittnar om den respekt han har för dem och var de befinner sig i livet. Vi möter dem i ögonhöjd och får lov att kliva in i en värld vi annars är avskurna från. Följetongen öppnar på så sätt upp ett rum för dialog och större ömsesidig förståelse i vår samtid.  

EPA Sverige invigs på Arbetets museum lördagen den 4 maj och visas till och med 1 september 2024.

Om Benjamin Nørskov

Benjamin Nørskov föddes 1992 i Småland. När han var 9 år flyttade han till Danmark, där han senare tog en kandidatexamen i fotojournalistik vid Danmarks Medie- og Journalisthøjskole, DMJX. 2018 fick han utmärkelsen ”Award of Excellence” i CPOY, som är världsmästerskapet för fotojournaliststuderande. I dag bor han i Århus och arbetar som fotojournalist.

Sigrid Ellesø Nielsen

Detaljer från utställningen

En berättelse om frihet om kärlek och om de som försöker hindra den. Kanske av rädsla för den.

Befrielsen är en unik utställning då den berättar om ett Könsbyte som förstördes 1983 och ett som
fyrtio år senare visar att vi kommit längre tillsammans. De mänskliga rättigheterna att få välja vem
man är och hur man vill leva har ökat. Möjligheten att kritisera och gå utöver de könsfängelser som
fångar oss har ökat. Men visst finns motstånd. Visst finns hat. Men framförallt finns människor som slåss för att friheten ska öka. Som vill befria oss från våra egna rädslor.

Befrielsen handlar om två könsbyten. Både mitt i strålkastarljuset, den offentlighet om alla kan se.
Johan Jenny Ehrenberg berättar ärligt och personligt om en resa som många gjort men sällan så
dokumenterat.

Bilder av Hatte Stiwenius från 1983 kombineras med nya bilder av Håkan Elofsson 2023. Samtal, filmer,
gamla intervjuer och nya och tal till nationen. Tillsammans blir det en berättelse inte bara om att byta
kön, att gå från man till transkvinna. Utan i grunden handlar berättelsen om något ännu större.
Om att vara könsbrytare.

Ofta är vi vana att se EWK tackla de stora politiska problemen som miljö, jämställdhet, upprustning och fredsförsoningar. Här pausar EWK det stora och världsomvälvande för att i stället gå nära inpå några av tidernas mest välkända svenska kulturpersonligheter.

I 24 unika originalteckningar möter vi författare, sångare, tv- och radiopersonligheter från ett helt sekel – personer som alla gjort outplånligt avtryck i vår populärhistoria.

EWK sade i en tv-intervju att hans målsättning var att man skulle höra rösten när man ser ett av hans tecknade porträtt. Frågan är, ekar Lill-Babs, Greta Garbos och Lasse Berghagens röster genom bilderna på Arbetets museum? Det får besökarna avgöra.

Om Ewert Karlsson

---

Ewert Karlsson (1918-2004), känd under signaturen EWK, föddes i torpet Rävbrinken utanför Söderköping. Han är Sveriges genom tiderna mest kända politiska illustratör. Han inledde yrkeslivet som lantbrukare men blev snart upptäckt som den skickliga tecknare han var. 1951 slog hans dröm in och flytten gick till Stockholm där han inledde en karriär som yrkestecknare.

Esse Jansson, Norrtälje

Detaljer från utställningen

”Barn känner till yrken de upplever och ser i sin närhet. ofta är det inte så många. Att väcka tankar och nyfikenhet kring olika yrken är både roligt och viktigt.”

Christine Mars, pedagog på Arbetets museum

Här är det fullt fokus! Kliv in i labbet och prova dig fram.

Tycker du om att använda din fantasi, lösa mysterier eller hålla stenkoll på detaljer? Testa vilka förmågor som behövs i olika slags lägen. Här kommer du på att du är bra på en massa olika saker. Och att alla behövs!

Kanske upptäcker du något nytt om dig själv?

En del av Jobbcirkus

Du hittar Jobblabb längst in i utställningen Jobbcirkus. Båda utställningarna har samma tema men riktar sig till olika målgrupper. Jobblabb vänder sig till den yngre publiken där barn på mellanstadiet får lära känna sina egna förmågor genom lekfulla och interaktiva labbstationer. Jobbcirkus vänder sig till ungdomar på högstadiet för att ge dem verktyg inför gymnasievalet.

”Det handlar om våra barn och deras möjlighet att fatta beslut om sin egen framtid.”

Johanna Haverlind, utställningschef Arbetets museum

Skolgrupp? Läs mer här!

Våra guidade visningar i Jobblabb vänder sig i första hand till femteklassare men även yngre och äldre elever har stor nytta av ett besök. För högstadiet erbjuder vi visningar av Jobbcirkus, den utställning som är framtagen särskilt för dem.

Utställningen Jobblabb är finansierad av forskningsstiftelsen Vinnova, Region Östergötland, Länsstyrelsen i Östergötland, Kommunal, IF Metall, Unionen, Holmen Paper AB, Siemens Energy, Toyota Material Handling, Jobba grönt och följande kommuner i länet: Linköping, Norrköping, Motala, Mjölby, Finspång, Söderköping, Åtvidaberg, Valdemarsvik, Boxholm, Vadstena samt Ödeshög.

Över 280 barn och 100 lärare/rektorer/syvare från 7 skolor har medverkat som referenspersoner/grupper i framtagandet av utställningen Jobblabb. Arbetets museum har också samverkat med Region Östergötland, Linköpings Universitet, Holmen, Siemens Energy, Toyota och Jobba grönt/Vreta Kluster i

Detaljer från utställningen

Illustration: Hello Studio

Lördag 25 november tog Ulf Lundkvist emot EWK-priset. I anslutning till prisutdelningen invigdes Det är kul att hålla på, med teckningar, skisser och måleri från hans mångåriga konstnärskap.

Om Ulf Lundkvist

---

Ulf Lundkvist föddes 1952 i Norrköping, men växte upp i Stockholms södra förorter. Han är utbildad på Konstfack och gav ut sin första bok 1977 med skolkamraten Alf Tjällskog. Sedan dess har det blivit många fler böcker. Hans figurer i serien Assar har varit ett ständigt återkommande inslag i Dagens Nyheter sedan 1990.

Numera är Ulf Lundkvist bosatt i Krokek utanför Norrköping. Ulf Lundkvist är 2023 års vinnare av EWK-priset, som delas ut av EWK-sällskapet i samarbete med Fullersta Gård och Arbetets museum. 

Josefine Laul

Detaljer från utställningen

Ulf Lundkvist

”Självmord blev för mig en förfärande verklighet för drygt fem år sedan. En släkting tog sitt liv. Det väckte motstridiga känslor: djup sorg, skuldkänslor och ibland ilska som är svår att förklara. Kan man vara arg på någon som tagit sitt liv?”

David Lundmark, fotograf

Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland män i Sverige mellan 15 och 44 år (Karolinska Institutet, 2020). För att klassificera dödsfall används det internationella sjukdomsklassifikationssystemet (ICD). Är suicidavsikten uppenbar används diagnoskoderna för avsiktlig självdestruktiv handling (X60-X84).

”Händelsen är som när någon kastat sten i vattnet. Det kaotiska stänket när stenen träffar ytan, sedan ringarna på vattnet som breder ut sig och blir allt glesare. Många människor är berörda, involverade och påverkade. Självmordet synliggjorde trådarna i samhällsväven som binder oss samman, och mitt i sorgen kände jag ett starkt behov av att berätta om det som hänt, att fotografera och intervjua människor som på ett eller annat sätt kommit i kontakt med självmord. Anhöriga, vänner och yrkespersoner.”

– David Lundmark

Om David Lundmark

David Lundmark (f. 1985) är fotograf och arbetar till vardags på Dagens Arbete. Vid sidan av bildjournalistiken arbetar han med egna fotoprojekt och deltar i utställningar. 2021 vann han Arbetets museums Dokumentärfotopris för bland annat sin förmåga att beröra, skapa dialog och låta betraktaren uppleva och komma nära livsberättelser och människoöden. David har även flera gånger vunnit priser i tävlingen i Årets bild. 

Sofia Brändström

Detaljer från utställningen

David Lundmark

”Det var inte ett jobb för den som ville vara snygg och ren, men jag älskade det och saknar det fortfarande varje dag.”

Sirpa Mäkitalo, svetsare

I över ett sekel ljöd slagen från arbetet på varven som hjärtslag genom Göteborg. Här tillverkades och reparerades fartyg åt hela världen. När varvsindustrin stod på sin topp, mot slutet av 1960-talet, hade de fyra varven Götaverken, Lindholmens varv, Eriksbergs Mekaniska Verkstad och Götaverken Arendal uppemot 15 000 anställda. Idag är samtliga varv nedlagda och utsålda, men minnena och berättelserna lever kvar.

Med egna yrkesskolor, sjukvård och inte minst en omfattande förenings- och fritidsverksamhet, var varven som ett samhälle i samhället. Historien om varven är också berättelsen om industrialismens, fackets och arbetarrörelsens genombrott. Arbetet kunde vara hårt och riskfyllt, men kamratskapet och yrkesstoltheten fick många att stanna under många år. I utställningen får du en inblick i hur arbetslivet kunde vara. Kvinnor och män, arbetare och tjänstemän i en mängd olika yrkeskategorier berättar om både vardagliga och dramatiska minnen från deras yrkesliv.

Fotograf: Lena Öritsland

Text och ljud: Maria Bard

Utställningen är producerad av Sjöfartsmuseet Akvariet, i samverkan med LO och ABF med stöd av Arbetarrörelsens kulturfond.

”En gång jobbade jag och en kille med att svetsa i en sillhiss på en rysk fiskebåt. Arbetet tog två veckor. Herregud vad vi luktade när vi skulle till matsalen. Ingen ville komma i närheten av oss. Ovanpå skorstenar jobbade vi också. Där var det fullt med avgasrör. Ur ett rör kunde det lukta skit, ur ett annat matos eller diesel. Det var inte ett jobb för den som ville vara snygg och ren, men jag älskade det och saknar det fortfarande varje dag.”

Sirpa Mäkitalo, svetsare
Eriksbergs Mekaniska Verkstad, Götaverken Cityvarvet 1973–1988, 2002–2014

”Jag hade ett lätt humör förr. Nu kommer jag inte ihåg hur det var, men jag hade gått och retat upp mig på cheferna. Jag gick upp till huvudkontoret och in till den här George Nordin, en av våra chefer. Så drog jag hjälmen i backen och skällde som den värsta bannhund. När jag hämtade luft så säger han: ’Sven kan du säga mig vad klockan är?’ ’Den är tio i tolv’, sa jag. Då sa han: ’Sven du är den första mannen i Arendals historia som vet exakt när hans karriär tog slut. Vill du ha kaffe?’ Jag blev inte av med jobbet, men stämningen var sån på varven – rå men hjärtlig.”

Sven-Gunnar Karlsson, förman transport
Götaverken Arendal 1972–1987

Om Lena Öritsland

Lena Öritsland är utbildad fotograf vid Konstfack i Stockholm. Hon har en bakgrund som reportagefotograf och valde år 2015 att helt och hållet satsa på konstnärligt foto. Hon tilltalas särskilt av gamla industrimiljöer där rost, järn och spår av användning skapar en speciell estetik. Hennes fotografier av det nedlagda Götaverken Cityvarvet har visats på gallerier och museer samt använts som utsmyckning.

Om Maria Bard

Maria Bard är utbildad journalist vid JMG (Institutionen för journalistik, medier och kommunikation) vid Göteborgs Universitet. Hon har jobbat som nyhetsjournalist för press, radio och TV och skriver feature för tidningar och magasin. Hon skildrar gärna det lite udda och fängslas av personliga berättelser.

Detaljer från utställningen

Lena Öritsland

”Årets fotografer lyfter fram osynligt arbete på sätt vi inte hade kunnat föreställa oss. Det är fantastiska skildringar av både vardag och arbetsliv, oavlönat och betalt, från Sverige och världen. Men här finns också starka berättelser om människors inre arbete – det som inte syns på utsidan, som rör våra känslor och tankar. Alla de olika berättelserna är viktiga på sitt sätt”

Sara Grevlund, intendent

I dokfotosalongen möter du bildberättelser av fotografer från hela Sverige. Alla över 18 år kan söka till salongen – professionella och studenter såväl som amatörfotografer. Salongen är jurybedömd och ansökningarna är anonymiserade för juryn vid urvalstillfället.

Årets tema för salongen är ”Osynligt arbete”. Temat har som vanligt valts ut bland förslag från museibesökarna.

Tre vinnare koras

Under utställningens visningsperiod utses tre vinnare som erhåller stipendium om 5 000 kronor vardera utifrån tre kategorier: Juryns pris för bästa bild, Juryns pris för bästa bild utifrån temat och Publikens pris för bästa bild. Vinnaren av Juryns pris för bästa bild utifrån temat, Eija Hetekivi, har avstått att ta emot priset. Eijas bildserie fortsätter att visas i salongen som planerat.

Dokfotosalongen visas till och med 14 januari 2024 på Arbetets museum.

Årets stipendiater är:

Publikens pris för bästa bild: ”Anna-Lisa hässjar hö” av Eleonor Johansson

Över 400 besökare röstade på sin favoritbild på plats i Dokfotosalongen i år. Bland de 110 bilderna i salongen var det en som tog täten, med en enda rösts marginal: Anna-Lisa hässjar hö av Eleonor Johansson. Bilden är en del i en bildserie som fotografen beskriver såhär:

”Sedan mamman dog 1986 har Anna-Lisa bott ensam på sin gård vid vägs ände. Hon har rått om sina kor, får, katter och hönor. Hon tycker att allt har blivit så märkvärdigt nuförtiden, själv har hon aldrig haft TV eller internet, men hon vet hur man hässjar hö, brötar lin och slår med lie. ’Om di lever nära naturen då får di se, det är inte tal om att vetenskapen säger si och så, utan naturen den har sitt eget. Alltihop har sin mening, så därför är jag liksom rädd om det som lever ikring mig.’”

Juryns pris för bästa bild: ”En dag på jobbet (måndag, tisdag, onsdag torsdag, fredag)” av Krister Hägglund

Juryns motivering lyder: ”Med glimten i ögat berättar Krister Hägglund om det vardagliga och pågående osynliga arbetet. Betraktaren upplever att bilderna är tagna som i förbifarten, men fotografen har med träffsäker humor och värme lyckats fånga alla intressanta detaljer i miljöerna. Bilderna är dessutom välkomponerade och igenkänningsfaktorn hög kring det man kanske inte så gärna visar upp (på jobbet).”

Juryns pris för bästa bild utifrån temat ”osynligt arbete”: ”Harriet, Hamza, Huong, Hanneli, Hajar” av Eija Hetekivi

Juryns motivering lyder: ”Eija Hetekivi lyfter på ett underfundigt sätt fram slitet bakom ett arbete som sällan uppmärksammas i vardagen. Serien är originellt presenterad och lyser av såväl humor som ett stråk av allvar. Bilderna personifierar människan bakom moppen. Detta är en fin hyllning till alla trappstädare och alla andra som sliter hårt på jobbet.”

Deltagare i Dokfotosalong 2023

I årets Dokfotosalong deltar 35 fotografer med sammanlagt 110 bilder.

Årets deltagare är:

• Alice Hedström
• Anders Engström
• Anna Rytterbrant
• Annika Eriksdotter
• Bertil Hertzberg
• Christer Nilsson
• David Lundmark
• Eija Hetekivi
• Eleonor Johansson
• Emma-Sofia Olsson
• Erik Danielsson
• Eva Centergren
• Fanny Wallertz
• Filip Erlind
• Ingemar Edfalk
• Jari Peltonen
• Siri Engström
• Krister Hägglund
• Lars Dahlström
• Lisa Hallgren
• Magnus Wahman
• Mats Elerud
• Mikael Lindström
• Pernilla Per-Olofsdotter
• Peter Oscarsson
• Peter Tinnert
• Rasmus Walldén
• Sebastian Lönnlöv
• Srecko Rijetkovic
• Staffan Ekengren
• Staffan Flodin
• Susanna Nicolosi
• Thomas Malmsborg
• Tom Molloy Kronestedt
• Troy Enekvist

Årets jury

Anette Nantell, fotograf, vinnare av Arbetets museums Dokumentärfotopris 2022

Petter Engman, fotograf, Västerbottens museum

Johanna Haverlind, utställningschef och juryns ordförande, Arbetets museum

Detaljer från utställningen

Uppifrån och ner: Eleonor Johansson, Krister Hägglund, Eija Hetekivi, Fanny Wallertz, Anna Rytterbrant, Mikael Lindström, Christer Nilsson, Troy Enekvist, Srecko Rijetkovic

”Att tala öppet för fred inom förläggningen är farligt för det kan sprida sig, säger en Pentagon-överste som har hand om disciplinproblemen.”

Dieter Strand (”Ett år med Nixon”, 1969)

Som en pendang till utställningen ”I natt jag drömde…” visar vi 12 originalbilder tecknade av EWK mellan 1966 och 1975. De skildrar det omskakande decennium då USAs roll i Vietnamkriget var på allas läppar. Militärfängelserna i USA fylldes med protesterande soldater. Krigsrättegångarna dömde ut fleråriga fängelsestraff för försök till protester mot livet i armén eller kriget i Vietnam.

1973 drog sig USA ut ur Vietnam. Bara två år senare tog de nordvietnamesiska styrkorna det sydvietnamesiska territoriet och bildade en kommunistisk stat.

Om Ewert Karlsson

---

Ewert Karlsson (1918-2004), känd under signaturen EWK, föddes i torpet Rävbrinken utanför Söderköping. Han är Sveriges genom tiderna mest kända politiska illustratör. Han inledde yrkeslivet som lantbrukare men blev snart upptäckt som den skickliga tecknare han var. 1951 slog hans dröm in och flytten gick till Stockholm där han inledde en karriär som yrkestecknare.

EWK är mest känd för sina satirteckningar i tidningarna Aftonbladet och Land men har även publicerats i prestigefyllda internationella tidningar såsom as Le Monde, Der Spiegel, The Observer och The New York Times. Han utsågs vid ett flertal gånger till världsmästare i sin genre. EWK är representerad på många museer runt om i världen.

Detaljer från utställningen

När Arbetets museum under 2015 gjorde en minnesinsamling av livserfarenheter från äldre homo-, bisexuella och transpersoner kom ett tjugotal berättelser in från personer födda före 1950. I texter de skrivit själva och i intervjuer delar personerna med sig av både sorgliga och fina minnen, historiska och kanske glömda sammanhang samt olika vägar för att skapa sig ett liv utanför samhällets begränsningar.

Lyssna på Anders, född 1941

Jag tillhör den stora skaran av bögar som inte vågade komma ut när vi var unga. Hamnade in i äktenskap och fick barn. Och sedan när jag insåg att det här var inte rätt så blev det en stor kamp. Livet var inte roligt. Frågan var, skulle man våga ta kontakt med bögar – men i så fall hur och var?

Inläst av Anders

Läs berättelsen

Jag tillhör den stora skaran av bögar som inte vågade komma ut när vi var unga. Hamnade in i äktenskap och fick barn. Och sedan när jag insåg att det här var inte rätt så blev det en stor kamp. Livet var inte roligt. Frågan var, skulle man våga ta kontakt med bögar – men i så fall hur och var?

Men så skulle min fru ta med barnen och åka bort en helg till sin bästa väninna, tio mil bort. Jag skulle vara ensam hemma, vi hade får och de måste ju ha vatten och hö. Så de ger sig iväg, jag kastar mig på telefon och får reda på att RFSL skulle ha fest den här kvällen inne i stan. Jag tvekar, resonerar med mig. Bestämmer mig för NEJ, tre sekunder senare för JA, sedan fortsätter den cirkusen i timmar.

Men resultatet blev ett ja, så jag tog bilen, parkerade tre kvarter bort från lokalen, går runt kvarteret tre gånger. Så ringer jag på klockan och tack och lov blir jag insläppt på en gång – för tänk vad skulle ha kunnat hända med min enorma hjärtklappning om jag inte hade kommit in på en gång.

Jag träffade Anders där. Han hade gått i en parallellklass till mig. Han var öppen bög, styrelsemedlem i RFSL och hade ingen pojkvän, så naturligtvis blev följden att jag följde med honom hem. Och på morgonen kom han med hem för att hjälpa till med fåren.

Efter den helgen började jag att ”jobba över” en kväll i veckan, jag skyllde på en forskningsuppgift. Men det som utforskades var Anders, på alla de sätt. Jag var lycklig och det märkte ju min fru och frågade varför. Nu var goda råd dyra, men jag berättade en liten del av sanningen, att jag fått kontakt med en skolkamrat som gav mig goda råd i skrivandet. Hon tyckte att det kunde vara kul att träffa honom.

Ja ok, Anders bjöd hem hela familjen till sig en lördag eftermiddag. Och då kommer han och min fru på att de bägge två gillar folkdans, vilket jag inte gör. De bestämde att de skulle gå på kurs tillsammans. Det utvecklade sig dithän att jag nattade ungarna och sedan så gjorde jag te och macka åt dansörerna när de kom hem.

På byn kom ju snacket igång om att hon hade fått en karl bredvid. Åh så lämpligt det där var för mig, för vad hade hänt om folk hade vetat att den som de trodde var min buksvåger i verkligheten var min älskare och inte hennes. Det var bara en till visste om hur det låg till, han som var kursledare för folkdanslaget och också satt med i RFSL:s styrelse.

Hur det gick? Ja, en skilsmässa, jag presenterades för Anders mamma och så en morgon hittades Anders död, i hjärtinfarkt… Och så stod jag där ensam igen.

Lyssna på Yvonne, född 1944

Jag har aldrig varit kär i en kille, det har aldrig funnits liksom. Det har bara varit för att man måste. För jag visste ju inte någonting så att säga om det hela…

Inläst av Yvonne

Läs berättelsen

Jag har aldrig varit kär i en kille, det har aldrig funnits liksom. Det har bara varit för att man måste. För jag visste ju inte någonting så att säga om det hela…

Jag blev kär när jag började jobba, när jag var 16–17. Hon var äldre, bra mycket äldre än mig, och henne var jag så förälskad i. Hon hade någon karl som kom lite då och då, och jag var så svartsjuk på denna karl. Jag fattade inte vad det handlade om då. Men det konstigaste var att ett av biträdena där, hon fattade vad det handlade om. Jag visste inte, homosexualitet vad var det för någonting? Men då berättade hon det för mig. Och då hade det kommit ut i tidningarna från New York att det fanns sprutor mot homosexualitet. Den artikeln visade hon mig. Jag tänkte; vadå, är man sjuk eller vad handlar det om?

Jag fortsatte väl att vara förälskad i tjejer så där, platoniskt… Så man förlorade hela tonårstiden. När jag var kanske 18–19 då började jag ge upp för då trodde jag att liksom, vad är det för fel på mig? Är det bara jag? Var ska jag ta vägen? Jag låg bara deppad och spelade begravningsmusik, jag hade ingen lust att leva. Då såg jag i Aftonbladet, då var jag alltså 20 år, att det var en tjej som frågade. Hon beskrev precis som jag kände och undrade vart hon skulle vända sig. Hon fick ett så bra himla svar, att hon skulle ta kontakt med RFSL. Det där klippte jag ut: Gud det här måste jag också göra! Så jag satt och skrev ett brev och la i ett kuvert, och det där kuvertet låg i min byrålåda i en vecka. Jag tänkte, nej jag vågar inte skicka det. Men så tänkte jag att jag måste ju ta mod till mig, så jag slängde det på brevlådan. Men jag hade kunnat riva upp hela brevlådan. Efteråt tänkte jag; Nej, nej, nej, jag har lämnat ut mig helt!

Men sedan ringde de faktiskt mig och vi bestämde en tid, så jag gick dit och besökte två äldre kvinnor som tog emot mig. Det kändes som att, åh det var precis som att någonting hade lossnat. Jag var så lycklig när jag gick därifrån! Men på jobben, det var ju det jobbigaste. Just det här när man kom efter helgerna: Vad har ni gjort då? Ja, jag och min kille… Man var inne i en lögnperiod som jag inte ens vill tänka på. Sedan kom man aldrig ihåg vad fasiken man hade sagt heller.

Nej, jag kan säga att när jag var 40, då var jag helt öppen. Helt! Då hade jag kommit till den slutpunkten, nej jag kommer aldrig mer förneka. Jag säger det till många, jag är jätteglad – jag skulle inte ha velat ha levt hetero. Jag har haft ett så bra liv, det här andra har man förträngt liksom.

Lyssna på Angelica, född 1939

Som namn har Angelica funnits sedan strax efter att jag kom ut, för då upptäckte jag att man ska heta saker. Så jag lade mig till med ett förnamn och ett efternamn. Men att jag var transperson, det har jag vetat sen jag var sådär tio år…

Inläst av Angelica

Läs berättelsen

Som namn har Angelica funnits sedan strax efter att jag kom ut, för då upptäckte jag att man ska heta saker. Så jag lade mig till med ett förnamn och ett efternamn. Men att jag var transperson, det har jag vetat sen jag var sådär tio år. Det var ju jättekonstigt, jag var övertygad om att jag var galen och resten av världen var normal. Och jag visste med detsamma att så här får man inte vara och det här är skamligt så det får man inte berätta får någon.

Det var väldigt jobbigt förstås, och det är det fortfarande. Det fanns ju inga kunskapskällor då, jag hade inget ord att sätta på det. Och även om jag hade haft det så hade det inte stått i Nordisk Familjebok. Och det fanns inget nät att gå in på och över huvudtaget ingen att prata med.

Sedan träffade jag min hustru, vi hittade varandra tidigt. Hon var 13 och jag var 15. När jag var 16 berättade jag det här för henne. Medan min hustru levde så var det här en hemlighet mellan oss, det var liksom inte tänkbart… Det var vi båda överens om av sociala skäl, att det går inte. Men sedan när jag blev ensam orkade jag inte vara ensam med det här. Jag bor i Göteborg, men jag åkte till England för att komma ut. Man har så konstiga funderingar i början, tror att man är fokus för hela världens uppmärksamhet och intresse, att man gör skandal och så. Den bistra sanningen är att folk bryr sig ganska lite om sina medmänniskor så det är inte så stor fara. Men det vet man inte förrän i efterskott.

Det är en av orsakerna till att många är så gamla innan de kommer ut, i min generation och de som är lite yngre. Det är väldigt vanligt att man tänkt ett halvt liv innan man vågar. Det här är ju ingenting man gör för att provocera, utan det är ett behov man har. Får man inte vara den man är, då mår man väldigt dåligt. Det vet man.

Den som bäst har beskrivit det där hur det är med livet är Søren Kierkegaard som har sammanfattat det i en mening: ”Med livet är det sånn, det må leves framlänges men begripes baklänges.”

Lyssna på Joan, född 1934

Jag levde ett heterosexuellt liv i vad jag trodde var en heterosexuell omgivning, hela tiden tills jag började på universitetet. I USA hette det fortfarande queer. Jag kommer ihåg att min mamma pratade med min syster om en av hennes vänner. Hon är queer, sa hon. Jag tror inte hon och alla andra riktigt visste vad det betydde…

Inläst av Joan

Läs berättelsen

Jag levde ett heterosexuellt liv i vad jag trodde var en heterosexuell omgivning, hela tiden tills jag började på universitetet. I USA hette det fortfarande queer. Jag kommer ihåg att min mamma pratade med min syster om en av hennes vänner. Hon är queer, sa hon. Jag tror inte hon och alla andra riktigt visste vad det betydde.

Min första riktiga kontakt med lesbiska var i kvinnorörelsen i Stockholm i början av 70-talet. Vi hade olika grupper som kom på besök på sommaren, amerikanska feminister som ville få kontakt med feminister här. Men naturligtvis var de flesta av dem lesbiska. Även om vi inte gick på någon lesbisk klubb så såg vi att de dansade med varandra, och tänkte gud vilken befrielse, man kan göra så!

Men det började väldigt gradvis, och jag blev mer och mer intresserad. Och till slut ville jag gå med i RFSL, men man kunde inte riktigt komma in då utan rekommendation. Jag hade varit där med en annan bekant, en kvinna. Jag frågade: Hur vet de…? ”Ja, de frågar inte vem du ligger med precis, men vilka du känner kanske.” Jag kände några kvinnor i norska kvinnorörelsen och en sa att jag kunde komma med henne. Jag fick någon sorts papper som jag kunde visa upp, och på det sättet kom jag in i RFSL. Där hade det nyligen bildats en lesbisk grupp, Klubb Victoria. Namnet tog de från att drottning Victoria inte hade trott att det behövdes lagar mot kvinnliga homosexuella, för de fanns ju inte…

Så den gruppen var jag med i, men just det där ”party life” har jag aldrig varit ute på själv. Men Piperska Muren, där var vi mycket. Det var två dansgolv, det ena mer utsvävande än det andra. Det var det första stället jag gick ut på med Eva, det måste ha varit i början av 70-talet. Eva bodde i mitt lilla kollektiv ett tag. Vi förstod att vi var ett par när vi bestämde att vi ringer och säger om vi inte kommer hem till middag, istället för att ringa och säga, ska vi äta middag?

När jag berättade för min mamma, det var väldigt fegt av mig faktiskt. Jag hade varit där på besök och på vägen ut från flygplatsen på vägen hem började hon fråga om jag var ihop med Eva. Jag sa, Ja… Hennes reaktion var: Men du kanske ska vara ihop med män senare? Ja man vet ju aldrig, sa jag… Men hon accepterade oss snabbt, och snart var vi välkomna att besöka henne. Fast hon sa aldrig vad hon riktigt tänkte.

Ja nu, man tänker hundratals tjejer som kommer på en lesbisk fest under Prideveckan. Jag är lite avundsjuk, och tänker att de har sluppit en massa jobb. Vi tror fortfarande att vi öppnade vägen för dem.

Lyssna på Stig, född 1938

När jag kom upp i skolåren då började jag känna, nej jag är nog inte riktigt som de andra killarna. Då drog jag mig istället från dem, och så blev det att jag blev kompis med alla tjejerna istället. Då blev man ju ”tjejtjusare”…

Inläst av Stig

Läs berättelsen

När jag kom upp i skolåren då började jag känna, nej jag är nog inte riktigt som de andra killarna. Då drog jag mig istället från dem, och så blev det att jag blev kompis med alla tjejerna istället. Då blev man ju ”tjejtjusare”.

Det fanns ett ställe som hette Centralbadet, som på den tiden var uppdelat i herrbad och dambad. Jag och min brorsa gick dit vid något tillfälle, och då såg jag nakna karlar. För det var ju inga damer där, så de var nakna. Jag tyckte det var superfascinerande! Så vid något annat tillfälle när brorsan inte var med gick jag dit själv. Det måste ju vara någonting som hade drivit mig dit, för det var inte simningen det kan jag säga… Nej, jag förstod mer och mer att jag är faktiskt är intresserad av det där.

Något som jag måste berätta är väl också när mamma sa: Är du intresserad av pojkar? Och man sa, nej absolut inte hur kan mamma tro det. Till slut kände jag bara, jag orkar inte längre. Så vid ett tillfälle: Jo, det är jag! Då började hon undersöka möjligheter för om det gick att rätta till det här på något sätt, för hon tog ju det som en sjukdom. Det var ju klassat som en sjukdom också. När hon föreslog att jag skulle gå på terapi hos en psykiater tänkte jag, okej det ställer jag upp på för det kan inte skada mig. Och vi hade jättebra samtal. Sista gången skulle mamma vara med också, och då förklarade han för henne att hon skulle vara stolt och glad över att ha en sådan trygg son. Men mamma sa: Han var ung och radikal – det var ingen att gå till!

Efter en tid hade hon hittat någonstans att man kunde åka till Polen, där fanns det några saltgruvor. Och om man vistades nere i saltgruvorna skulle man nog kunna återfå det ”riktiga”… Men då sa jag, mamma nu räcker det här! Apropå det här med att kämpa förr i tiden, jag var ju aldrig med på några Pride-marscher eller sådant. Jag vågade inte, för jag visste ju att om det kom fram att jag som lärare var homosexuell, då hade jag fått sparken. Enda gången som jag gick i marscher det var World Aids Day. För att min Peter smittades -84 och dog inte förrän -92. Det fanns ju ingen bot då, alla visste att alla skulle dö.

Man samlades på World Aids Day på Sergels Torg, och så tändes det en marschall för varje avliden. År efter år blev den där trappan mer och mer full, till slut var det bara ett enda eldhav. Jag tror att folk fick upp ögonen för det där, och såg vilken förskräcklig sjukdom det var.